Hypnotiserande uppdatering av Alfred Döblins roman

Drama

Titel: Berlin Alexanderplatz

Premiär: 12 maj på bio

I rollerna: Welket Bungué, Jella Haase, Albrecht Schuch

Regi: Burhan Qurbani

Speltid: 183 min

Betyg: 4

När Alfred Döblins roman "Berlin Alexanderplatz" publicerades 1929 var den brinnande aktuell med sin panoramablick över Weimarrepublikens sociala orättvisor, politiska kaos och Berlins underjordiska värld. Romanen om den småkriminelle Franz Biberkopfs krokiga resocialisering har knappast tappat sin aktualitet. Tyskland är och förblir Europas synekdoke, som Lars von Trier en gång uttryckte det, vilket blir tydligt i Burhan Qurbanis nya neonfärgade filmatisering av romanen.

Inte helt oväntat kretsar handlingen denna gång kring Francis, en flykting från Guinea-Bissau, spelad av den otroligt välcastade doldisen Welket Bungué. När han spolas upp av vågorna på Europas strand avger han ett löfte – till sig själv och till sin älskade som dog till sjöss – om att födas på nytt som en anständig människa. Med ett flyktingläger placerat på den gamla flygplatsen i Tempelhof som fast punkt försöker han börja om, hitta ett jobb och komma på fötter. Men snabba cash-lockelsen och det förföriskt pulserande ljuset som omsveper Berlin vinner över anständighetssträvan när den frustrerade och för rasism utsatte Francis möter den diaboliskt karismatiske psykopatlangaren Reinhold (Albrecht Schuch). Viljan att förbli laglydig och hederlig krockar snart med den nyanländes skoningslösa verklighet.

Sägas bör att den tyske regissören Burhan Qurbanis version med sina fem kapitel, trots sin mastighet och sitt robusta formspråk, är mycket enklare – och blekare – än den legendariska 15 timmar långa filmatiseringen av romanen från 1980 som blev Rainer Werner Fassbinders livsverk. Qurbanis version hypnotiserar förvisso med sitt nerviga neonljus, våld- och drogscenernas känsloextas och moraliska fördärv, men faller likt sin huvudkaraktär platt när den oundvikliga baksmällan i form av smärtsamma men tomt klingande reflektioner över det borttappade jaget väcker oss ur drömmen.

Form över innehåll? Ja. Det Qurbani har på sin sida är tekniken – med hjälp av Yoshi Heimraths foto åstadkommer han en drös gripande och bombastiska scener. Men det formmässiga modet, trovärdigheten och den gränslösa ömheten för karaktärerna får i jämförelse Fassbinders tv-serie att imponera desto mer. Innehållsmässigt når Qurbanis version dessvärre aldrig samma djup.