La pièce de résistance känner man igen från tv-programmet Talang. Det går ut på att han stoppar in sin hand i en illavarslande anordning försedd med såghjul. Innan tricket försäkrar han om att inget farligt kan hända. Det är synd. Tricket skulle vinna på lite mer blod och effekter – när Janne på detta vis avdramatiserar (kanske av rädsla för att chocka de mindre i publiken) så blir tricket tandlöst, och inte tillräckligt handlöst.
Ulf Carling träder därefter upp på scen iklädd 40-talsrutig kavaj. Han framför jazzstycken på trumpet. Hans scennärvaro är energisk på gränsen till manisk. Det blir goda portioner satchmo-inspirerad scat-sång och mellan musikstyckena låter han göra entré. Sammanlagt tre entréer hinner han med. Den första rullar han in på en enhjuling med skenbart vansklig balans. Den andra gången i något större enhjuling och sista entrén har enhjulingen vuxit sig till absurda proportioner. Det är förstås spännande för minstingarna när han slutligen också bjuder på ett fall.
Huvudakt är Thorleif Thorstensson, känd som frontfigur i dansbandet som delar hans namn. Han turnerar ensam med sin sax och har övriga arrangemang förinspelade. Mellansnacket sköter Thorleif snyggt. Även om de två blondinvitsarna han bjussade på kanske inte var av yppersta kvalitét (de var barnvänliga ska dock poängteras). Under ett mellansnack talar han med varm stämma om storhetstiden för Thorleifs då de hade 1300 personer i snitt på spelningarna. Då utbrister en av de 30 i publiken lite näsvist ”det var då det”. Dansband är för mig svårsmält, och de bakgrundsspår som spelas upp låter precis som melodierna som finns inprogrammerade på min Casiosynt från 90-talet. Alltsammans avrundas med vad som blivit kallat ”1900-talets största dansbandslåt” – ”Gråt inga tårar”.
Många underhållningsformer ryms i detta tält. Det är värt att värna om.