Årets stora svenska julfilm är en skamfläck

Familjefilm

Titel: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Visas på: Bio

I rollerna: Simon Larsson, Jonas Karlsson, Sonja Holm

Regi: Hannes Holm

Speltid: 106 min

Betyg: 1

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" har varit en socialistisk fyrbåk i det konsumistiska julmörkret sedan premiären 1975. Jag brukar tänka som så, att så länge den finns kvar i tablån får vi behålla public service ett år till. Att man nu ska profitera på en spelfilmsversion av Tage Danielssons och Per Åhlins klassiker tycks lika oförtjänt som när Disney gör Robin Hood – att ta från de fattiga och ge till de rika.

Man kunde kanske vänta sig att en moderniserad Karl-Bertil skulle återspegla dagens klassamhälle, exempelvis genom att addera etnicitet och kön till ekvationen. Men regissören Hannes Holms version uppehåller sig bekvämt i originalets anakronistiska 1940-talsvärld. Sidospåret om barnhemsplacerade krigsbarnet Vera (spelad av regissörens dotter) är möjligen ett alibi för att slippa aktualisera den politiska analysen. Men inlevelsen går förlorad när barnhemsbarnen på sin höjd bryter på göteborgska.

Annars är mycket intakt och publiken kan lugnt bocka av originalets bevingade repliker. Men en Jonas Karlsson som imiterar Toivo Pawlos frasering är helt klart ett nedköp. Och varför är han utklädd till Peter Dalle i tjockdräkt?

Trötta människor tycks ha matat in förlagan i en algoritm, tillsammans med en handbok i hur man skriver filmmanus och SVT:s samlade julkalenderproduktion, och ut ploppade den här filmen. Rollfigurerna har försetts med standardpsykologier och småkonflikter har spritts ut här och där. Paradoxalt nog förminskar fördjupningarna den känslomässiga resonansen i Karl-Bertils dilemma: att handla riktigt men därmed göra föräldrarna besvikna.

Filmen understryker familjen Jonsson kälkborgarskap och strävan efter att respekteras av societeten. Detta för även in pappa Tyko på filantropins bana, vilket tar udden av såväl sonens företag som konfliktytan dem emellan. Originalets systemkritik slarvas bort när samhällsproblemen individualiseras. Dessutom ger Karl-Bertil i Simon Larssons gestalt ett osympatiskt välfungerande intryck. Han framstår snarare som en slipad entreprenör som i farten hinner uppfinna leksaken Slinky och postnummersystemet.

Det är svårt att motivera en så pass identisk nyversion av en redan fulländad klassiker. Svaret kan bara stavas med ett dollartecken.