"Vinterviken" är rädd för sin egen premiss

Drama

Titel: Vinterviken

Visas på: Netflix

I rollerna: Mustapha Aarab, Elsa Öhrn, Jonay Pineda Skallak

Regi: Alexis Almström

Speltid: 90 min

Betyg: 2

Vinterviken i Stockholm – på ena sidan ligger ett utsatt arbetarklassområde, på den andra lever överklassen i lyx. Mats Wahl lät dessa världar kollidera i en roman som 1996 blev film. Jag var för ung då det begav sig, men förstår varför en nyinspelning kommer nu. Frågan om parallella världar i samma stad är mer aktuell än någonsin.

I 2021 års "Vinterviken" bor John-John (Mustapha Aarab) i miljonprogrammen söder om stan, Elisabeth (Elsa Öhrn) i en larmad villa med infinity pool. När vi möter dem är John-John på väg till vattnet för att bada med sina småkriminella kompisar. Solen skiner och kvarteret sprudlar av liv. Elisabeth simmar ensam i sin pool och ser ut över en gråmörk stad.

Det hela påminner om "Titanic" (1997). Bilden av överklassflickan som väcks till liv när hon träffar den frigjorda arbetarklasskillen. Dryga 20 år senare känns den berättelsen lite föråldrad. Men Mustapha Aarab är filmens levande hjärta. I en annars slätstruken och polerad helhet har han närvaro och charm.

"Vinterviken" landar obekvämt mellan stiliserad romantisk tonårsfantasi och diskbänksrealism. Allvarliga samhällsproblem tas upp lite hastigt och lustigt, det är som att man både vill och samtidigt inte vågar ta i den rasism och klassaspekt som är filmens premiss.

Jag kan inte låta bli att undra om verklighetens Elisabeth och John-John kommer att känna igen sig.