Äntligen en helgjuten och mogen svensk romantisk komedi

Romantik/Komedi

Titel: Tisdagsklubben

Visas på: Bio

I rollerna: Marie Richardsson, Carina M. Johansson, Peter Stormare

Regi: Annika Appelin

Speltid: 102 min

Betyg: 3

Karin, spelad av Marie Richardsson, ordnar fest hemma i villan för att fira att hon och maken Sten, som görs av Björn Kjellman, har varit gifta i 40 år. Så plingar det till i Stens mobil som han glömt i köket. På skärmen kan ses en bystbild och en ekivok hälsning.

Kanske är det makens otrohet som får Karin att börja omvärdera sitt liv, där allt har handlat om att passa upp på Sten och den nu 40-åriga dottern (Ida Engvoll). Karin följer med två väninnor (Sussie Eriksson och Carina M. Johansson) på en kurs i avancerad asiatisk matlagning. Kursläraren är en sur och vresig mästerkock, spelad av Peter Stormare. 

Jag har svårt att bortse från de skurkar med rysk brytning som Stormare har spelat i amerikanska storfilmer och se honom som en blygt passionerad förste älskare, men resten av den utmärkta ensemblen är desto mer övertygande. Det är dessutom befriande att se rynkor på de mogna aktörerna i fritt spel. Inga försonande dimrar över kameralinsen här inte. Lägg till att de panasiatiska rätter som kursdeltagarna får lära sig laga är den mest sinnliga mat som någonsin har blivit till på bioduken.

Feelgood hade de senaste decennierna blivit en populär bok- och filmgenre. Historierna handlar om någon vagt olycklig och ensam som inte sällan har flyttat till en avkrok. Livet har gått i stå men så händer något oväntat – som i filmen "Notting Hill" (1999), där superstjärnan Julia Roberts tittar in i den vanlige killen Hugh Grants bokhandel – och plötslig får livet en nytändning.

Anna Fredriksson har skrivit manus till "Tisdagsklubben" utifrån en av sina feelgood- romaner. Replikerna har hög igenkänningsfaktor och hela anrättningen är otvungen och chosefri, tydligt riktad mot en mogen målgrupp. Och gissa hur det går med de båda huvudpersonerna? Ack ja, genren har en viss förutsägbarhet.

Slutscenen ger ett minus i protokollet, det blir överdosering av sockersöt sagoidyll. Men den speciella nostalgin i filmen är fin, att det aldrig är för sent att ta tag i saker som man drömde om i tidiga tjugoårsåldern och att vänskap kan bära genom det mesta i livet. Det är kul att få se en sådan fullmogen komedi regisserad av en långfilmsdebutant.