Efter reciterad strof ur Wolgers liv inleds ett stycke. Den dynamiska aspekten är slående – plötsliga utfall och explosioner väcker en ur samtidsmusikens hårt kompressade apati. Med detta menar jag tendensen som popmusik rört sig mot de senaste två decennierna där musiken komprimeras till en strömlinjeformad ljudmassa för att passa radiomediet. Detta fenomen har goda och dåliga sidor – oavsett vad man anser väger över så har jazzen i högsta grad lämnats opåverkad från denna tendens.
Trummis Ramsay sitter rakryggad som en 50-talsamerikan redo för värvning, basist Andersson ler underfundigt medan basen galopperar fram och pianist Claes Crona smilar som en tvättäkta bon viveur emedan myller av intrikat färgade ackord levereras såsom Pollock kastar färg på en duk. Under kvällen avlöser solon varann till publikens jovialiska bifall. Mest imponerar Ramsay med ett trumspel som var innovativt till den graden att man snarare uppfattade hans rytmer som en lekfull balettuppvisning än traditionellt trumkomp.
Jazzen förutsätter att man har lekfullt intellekt. Vilket Ramsay och Andersson bekräftar, det är en högst organisk musik. Varje låt skiftar beroende på Thuressons känsla för tempo vid inräknandet, lokalens akustik med mera. Ramsay hävdar att Bryggaren akustiskt bjuder in till extra lekfullhet. Säkert skulle skäggige gubben nedbäddad med dockor diggat det hela.