Angelägen men utan att lyfta

För något år sedan kom Michel Houellebecqs roman "Underkastelse" som skildrar ett framtida Frankrike där ett muslimskt maktövertagande sker efter en tid av allt hårdare motsättningar. I dagarna har Johannes Anyurus roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" fått fin kritik. Den är delvis en framtidsvision av ett Sverige där fascismen har makten.

Att dra ut tendenser och se vart de leder är en möjlighet för författare att förhålla sig till den samtid som kommer att bli allt mer synlig i litteraturen.

Den tyska författaren Jenny Erpenbeck går annorlunda till väga, men sätter också ljuset på en av de stora frågorna i dag. I hennes roman "Gå, gick, gått" är en grupp afrikanska flyktingar i centrum. I bokens början har de ockuperat ett område i centrala Berlin. Den pensionerade professorn Richard blir nyfiken och närmar sig dem. I samband med att de tvingas bort från området lär han känna flera av dem.

De berättar om sina upplevelser av våld i hemländerna och flykt över Medelhavet. Ett antal enskilda öden påverkar Richard som blir allt mer engagerad i deras tillvaro. Mötet med det europeiska regelverket framstår i sin fulla Kafka-artade grymhet.

Paragrafer kolliderar med kött och blod.

Somliga kan hantera det bättre, andra går under. Det är en skam, som det finns all anledning att tala om. Erpenbeck gör det levande och övertygande.

Samtidigt kan jag inte bortse från en viss besvikelse. Erpenbeck bjöd i romanen "Natt för gott" förra året på en vida större läsupplevelse. Årets bok är enkel, saklig, i stil ganska nära ett reportage. Viktig och angelägen, helt klart. Läsvärd, absolut. Men utan att riktigt lyfta.