Gripande om både ondska och godhet

Övers: Yvonne Blank och Marika Gedin

Norstedts

”Manolitas tre bröllop” är den tredje delen i Almudena Grandes löst sammansatta svit ”Händelser i ett krig utan slut”. Tidigare finns ”Pojken som läste Jules Verne” på svenska. Serien ska omfatta sex delar och handlar om hur människor överlevde under de hårdaste åren av Francos diktatur på 40- och 50-talen. Manolita är en ung kvinna, som reser sig ur fruktansvärda förhållanden, vartefter som hon lär sig att genom att bli lycklig gör hon bäst motstånd.

I ett Madrid präglat av nöd, fattigdom och politiskt förtryck försöker Manolita ta hand om sina fyra yngre syskon, när hennes far och styvmor kastas i fängelse och hennes storebror Antonio tvingas gå under jorden. Manolita går motvilligt med på att besöka en politisk fånge i det ökända Porlierfängelset för att hjälpa sin bror med spridning av politisk propaganda. Hon fattar tycke för fången och hennes känslor är besvarade. Grandes blandar verkliga händelser och personer med fiktiva, när hon gestaltar misär och hopplöshet men vittnar också om sammanhållning, uppfinningsrikedom och ett stort mått av civilkurage hos madridborna.

Francoregimen eliminerade cirka 150 000 människor efter inbördeskriget, varav de flesta verkställdes utan rättegång, utan försvar, utan dom. Det är i ett sådant sammanhang ”Manolitas tre äktenskap” utspelar sig. Politiska fångar tvingades till slavarbete och deras barn stängdes ofta in på institutioner, där de också tvingades till hårt arbete som straff för föräldrarnas påstådda brott. Trots den brutala terror som folket fick utstå, upphörde aldrig den antifascistiska motståndskampen.

Francoregimen förföljde de förlorande republikanerna metodiskt efter kriget, då de tvingades till tystnad. Grandes menar att ett av Francos största brott var att han la beslag på ett helt folks minne och historia. Vad hon egentligen skildrar i ”Manolitas tre bröllop” är ju livets seger över döden, där smärtan gestaltas så direkt och hjärtskärande att jag känner den rakt in i veka livet. Hennes sätt att skriva är eget och omisskännligt personligt, visuellt och åskådligt. Hon blir ändå aldrig bitter utan har hela tiden en välgörande distans till det elände hon skildrar. Hennes huvudpersoner är kanske inte lyckliga i livet men de är lidelsefulla. Prosan blir direkt, följsam och väldigt konkret.

”Manolitas tre bröllop” är fiktion grundad på kunskap om verkliga historiska händelser. Det är en ytterst tänkvärd och gripande historia om mänsklig ondska men också om godhet, solidaritet och kärlek. I Spanien brukar man säga att hälften av det som skrivits om inbördeskriget är medvetna lögner och hälften omedvetna lögner. Oavsett vilket är ”Manolitas tre bröllop” för mig höstens hittills största läsupplevelse.