Övers: Johan Nilsson
Volante förlag
Universum består till endast 5 procent av känd materia: elektroner, protoner och andra gamla bekanta. Resterande 95 procent är något okänt. En knapp tredjedel av detta okända är materia som vi inte kan se eftersom den inte sänder ut ljus. Vi kallar den mörk materia och vi vet att den finns bland annat därför att den påverkar synlig materia med sin gravitation. Drygt två tredjedelar av det okända är en sorts repulsiv energi som får universum att expandera allt snabbare med tiden – man kan likna den vid antigravitation. Ett centralt forskningsområde inom kosmologi och partikelfysik är att förstå vad de 95 procenten egentligen är.
Katherine Freese, författaren till "Kosmisk cocktail", är en ledande forskare inom kosmologi och astropartikelfysik med sökandet efter mörk materia som specialitet. Freese har verkat vid flera av de absolut bästa amerikanska universiteten och är i dag professor vid Stockholms universitet och Nordita (Nordiska institutet för teoretisk fysik). När hon nu skriver om sitt eget specialområde, med betraktelser över arbetet och de personligheter hon mött, ser man fram mot en högtidsstund under läslampan.
Men det är inte alltid som framgångsrika och högt specialiserade forskare är bra på att popularisera ens sitt eget ämne. För detta krävs framför allt djup förståelse av ett fält som är brett nog att vara av allmänt intresse och ett minimum av litterär förmåga. Populärvetenskap är alltså en krävande genre i egen rätt.
Dessvärre motsvarar inte "Kosmisk cocktail" förväntningarna. Freese verkar fångad i sin egen disciplin; hon redogör utförligt och mångordigt för materialval och uppbyggnad av olika instrument för detektion av mörk materia medan ett kapitel med rubriken ”Universums framtid” bestås fyra sidor. Beskrivningen av tvillingparadoxen innehåller inte det som är paradoxalt och man måste nog vara kvantfysiker för att begripa vad hon vill beskriva under rubriken ”Roliga fakta om svarta hål”. Och ja, språket är ofta infantilt.
I förordet skriver Freese att ett syfte med boken är att visa hur spännande det är med forskning och att ”skingra myten om att forskare är nördar som jobbar med tråkiga saker”. Hon försäkrar att ”vetenskap är jättekul” och att hennes kollegor är karismatiska personligheter. Problemet är att detta aldrig gestaltas på ett trovärdigt sätt utan stannar vid plattheter som: ”Frank är en kul kille”
På några ställen verkar Freese ha glömt att hon skall övertyga oss om att ”vetenskap är jättekul” och det är då det bränner till; ämnet får plötsligt liv av egen kraft, utan superlativer och utropstecken. Ett exempel är när hon beskriver en av big bang-teorins triumfer, nämligen att korrekt förklara mängderna av de olika grundämnen som bildades vid den tidiga nukleosyntesen. Speciellt avsnittet om bildandet av tyngre partiklar i universums ungdom, där man efter några sidor inser att hon talar om den första tiotusendelen av en sekund efter big bang. En sådan behandling hade även resten av stoffet förtjänat.
Recesenten är docent i teoretisk fysik vid LiU.