Ersatz
Anna Winbergs nya roman Àr en mystisk, mytisk berÀttelse som kretsar kring en ocksÄ i verkligheten sÀgenomspunnen plats: ön BlÄ Jungfrun i Kalmarsund. HÀr blir en vÄrdag den trettonÄriga Annika kvarglömd under en turistresa och Äterfinns, trots sökande, aldrig. Hon tros ha drunknat, men nÄgon kropp hittas aldrig. MÄnga Är senare sitter hennes bror Martin i mörkret pÄ sitt kontor nÀr alla andra har gÄtt hem, och försöker bringa reda i vad som egentligen hÀnde. Det Àr i korta drag ramberÀttelsen. I den mÄn man alls kan tala om en ram, för en sÄ skiftande, i tid, rum och perspektiv böljande roman som den hÀr.
Jag mĂ„ste Ă€rligt sĂ€ga att jag nog inte helt och fullt förstĂ„r allt i den hĂ€r historien â men jag tycker om den. FastĂ€n utan bĂ„de egentlig början och egentligt slut och mest bestĂ„ende av en mĂ€ngd fragment, Ă€r den en fĂ€ngslande blandning av folktro, legender och familjetragedi. FrĂ€mst dĂ€rför att Anna Winberg hela tiden har sprĂ„ket sĂ„ vĂ€l i sin hand. Med skimrande prosalyrik och bildrikedom skapar hon en suggestiv alternativ vĂ€rld dĂ€r sĂ„ udda företeelser som BlĂ„kullafĂ€rder, babysim och blöta studentfester blandas.
Som gestalt förblir Annika töcknig, lite som â ja, som ett spöke, och Martin sjĂ€lv vandrar ocksĂ„ runt som en vĂ„lnad nĂ„gonstans mellan sĂ€gner och verklighet. Gemensamt för dem och för de unga kvinnor frĂ„n olika tider ur vilkas liv Winberg ger snapshots, Ă€r lusten att falla för frestelsen och ge upp (och hĂ€r kommer jag att tĂ€nka pĂ„ Jonas Gardells roman "Frestelsernas berg"). Att lĂ„ta sig fĂ„ngas av sirenernas sĂ„ng. Att lĂ„ta sig dras ner i djupet, sjunka. Och kanske Ă„teruppstĂ„ i en annan dimension som en av alla döda jungfrur pĂ„ ön BlĂ„ Jungfrun, lika talrika som stenarna pĂ„ dess strĂ€nder.