"Vicky Cristina Barcelona" är Woody Allens återgång till toppformen efter ett par riktigt svaga filmer. Det är också en filmares hyllning till Barcelona och en äldre mans melankoliska farväl till tron på den romantiska kärleken. För Allens rollfigurer må byta objekt för sin kärlek. Men kärlekssorgen är hela tiden densamma.
Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) är yin- och yangkompisar i Barcelona. Vicky är mörk, planerande och stabil. Cristina blond, impulsiv och lättflyktig.
När de båda möter konstnären Juan Antonio är det som att slänga in en handgranat och stänga dörren. Vi är i mitten av ett smart triangeldrama som skildras ovanligt snyggt och sensuellt för att vara Woody Allen, om än med en lätt touch av gubbsjuka som är mer eller mindre irriterande beroende på vilka genusglasögon du bär.
Men ytterligare ett kort ska in i leken, och möjligen är det Svarte Petter själv - en magnifik Penélope Cruz som i sin resväska bär med sig ett ton temperament. Nu har vi en karaktär för varje inställning till livet. Spelet är igång.
Woody Allen betraktar sina rollfigurer som labbråttor som han observerar mycket roat - men aldrig kyligt. "Vicky Cristina Barcelona" är mitt i kärlekskaoset en varm berättelse. Med en av världens mest filmiska städer som kuliss åser berättaren rollfigurernas löjliga, skrattretande men ändå på något sätt vackra villovägar i kärlekens labyrint.
Sedan är det svårt att inte älska filmer där en av birollerna är en åldrad, bitter poet som hämnas på mänskligheten genom att skriva fantastiska dikter som han vägrar att publicera.
Erik Helmerson/TT Spektra
erik.helmerson@ttspektra.se