Härlig sörja av kaos och slapstick

Animerat

Regi: Chris Renaud och Yarrow Cheney

Åldersgräns: Från 7 år

"Husdjurens hemliga liv" lånar friskt från både samtida och dåtida filmklassiker. Men trots avsaknaden av originalitet är filmen en rätt härlig sörja av kaos och slapstickhumor.

Har du någonsin undrat vad ditt husdjur pysslar med när du inte är hemma? "Husdjurens hemliga liv" utgår från den frågeställningen men sladdar snabbt in i välbekanta hjulspår där vänskap ska byggas och lojalitet utmanas.

Efter framgångarna med "Dumma mej"-serien, inklusive spin off-filmen "Minioner", har animationsstudion Illumination på relativt kort tid kommit att bli en av västvärldens starkaste barn- och familjefilmsproducenter och en motkraft till Disney/Pixars dominans. "Husdjurens hemliga liv" är ytterligare ett exempel på studions framgångsrika recept.

Berättelsen lånar friskt från Disney/Pixars 90-talsklassiker "Toy story", där utgångspunkten var en konkurrenssituation mellan en gammal och en ny favoritleksak. Här handlar det i stället om husdjur, närmare bestämt en brunvit terrier vid namn Max och dennes nya, pådyvlade rumskompis Duke. Jyckarnas kamp om matte Katies uppmärksamhet leder till att de hamnar på avvägar på New Yorks gator. Där råkar de ut för allt från hundfångare och illvilliga gatukatter till en människohatande rörelse av före detta husdjur som huserar i stadens kloaksystem.

Berättarupplägget är inte det enda lånade elementet i "Husdjurens hemliga liv". Alexandre Desplats musikkompositioner lyfter in musik från New York-filmklassiker från 50- och 60-talen och här finns gott om New York-klichéer – men här handlar det snarare om smarta referenser eller regelrätta hyllningar än brist på idéer. Regissörerna Chris Renaud och Yarrow Cheney balanserar dessutom upp New York-nostalgin med några oemotståndligt bisarra sidoutflykter och fyndig dialog.

Stundvis går de för långt, med förvirrande kaos som resultat. Samtidigt ligger nyckeln till både "Husdjurens hemliga liv" och Illuminations framgångar i Looney Tunes-humorn och den småenerverande spretigheten. Här har Disney/Pixars filmer, med sitt ofta förnumstiga tonläge, faktiskt något att lära. (TT)