Man skulle kunna tro att en film som hämtat inspiration från verklighetens Josef Fritzl-fall vore en nattsvart upplevelse. Men "Room" är ett uppfriskande hoppfullt undantag i en filmgenre där otäcka våldskildringar är ett konstant inslag.
Hela sitt liv har femårige Jack (Jacob Tremblay) levt i ett ljudisolerat, låst rum med sin mamma Joy (Brie Larson) som enda mänskliga kontakt. I rummet finns en kokvrå, ett badkar, en toalett, en garderob, ett litet tv-set – allt de behöver för att överleva.
Och det är just överlevnad "Room" handlar om. I Joys och Jacks värld finns nämligen ytterligare en person, en man som kommer på besök efter att Joy stoppat Jack till sängs, inne i garderoben. Mannen kallas Old Nick, och det är han som bestämmer över deras öden.
Som film är "Room" något helt annat än den typiska psykopat- eller våldsofferskildringen vi sett reproduceras i all oändlighet, på film, i tv, i böcker och på bild. "Room" känns aldrig spekulativ. Regissören Lenny Abrahamson utgår hela tiden från femårige Jacks perspektiv, och eftersom Jacks mamma under hela hans liv försökt att skydda honom från den fruktansvärda verkligheten är det också Jacks bild av den åskådaren upplever.
Det Jack ser på tv är ufo:n eller påhittade människor. Utanför finns inget annat.
Oscarsbelönade Brie Larson förenar på ett nyanserat sätt Joys många sidor i sitt skådespeleri: tonårstrulighet och förlust, trötthet och styrka, ångest och hopp. Också Tremblay är utmärkt i rollen som Jack.
Abrahamson ägnar stor del av filmen åt att undersöka mekanismerna bakom den mänskliga överlevnadsinstinkten.