Janelle Monáe: The archandroid
Jag bortser från allt rätt flippat och lite småkul som omger den här skivan, som att sångerskan hävdar att hon är något slags klonad varelse från år 2719 inlåst på en institution i rymden och att hennes låtar inspirerats av saker som Muhammad Alis knytnävar. Låt oss bara fokusera på musiken, som i själva verket känns retro snarare än futuristisk.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När det är som bäst är det sanslöst bra, skitigt soulgung som man verkligen skulle vilja se och höra live. Janelle har dessutom en grym röst.
Men det här är också en enormt lång skiva, 18 spår totalt, och mot slutet blir det lite väl flummigt och splittrat.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se