Det var det senare bandet som landade bäst i min katalog så det är lite halvtrist att det är Lanegan som verkar sitta med taktpinnen här.
I stället för den soulfyllda rock Dulli skulle kunna gjort, är det mörkare och metalligare tongångar som gäller, väldigt gärna i knapp styrfart och med lite dramatiska stråkar.
Det är genomtänkt och nog löper duon linan ut, men i knåpandet med det "perfekta soundet" glömde Lanegan och Dulli av att det krävs låtar av viss dignitet också.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se