Kategori: Folk/pop
Sofia Talvik
"Jonestown"
(Makaki Music/Border)
Betyg: ++
Folk-och popsångerskan Sofia Talviks nya skiva "Jonestown" är en fin uppföljare till hennes andra skiva "Street of dreams".
Den är full av lätta gitarrarrangemang och mjuka melodier där Sofia Talviks känsliga och skiftande röst förhöjer det romantiska i låtarna.
Det här är ingen skiva som kommer att förändra lyssnarens liv, det låter väl anonymt för det. Men som soundtrack till en solfylld hösteftermiddag i en park passar den här mysiga sång- och låtskrivarpopen perfekt.
Emma Björkman/TT Spektra
emma.bjorkman@ttspektra.se
Kategori: Pop
THE VERVE
"Forth"
(EMI)
Betyg: +++
De har inte gjort det lätt för sig, The Verve. Senaste skivan, "Urban hymns", kom för 11 år sedan och blev en av de mest framgångsrika och hyllade brittiska skivorna under hela 90-talet. Sedan dess har de splittrats och återförenats och frontmannen Richard Ashcroft har gjort ett antal inte alls lika framgångsrika och hyllade soloplattor. Läge för antiklimax, grusade förhoppningar och magplask med andra ord.
Men de som var sugna på skadeglädje får nog vänta lite. För "Forth" är inte alls dålig. Inte lysande heller - här finns inte alls samma omedelbarhet som på "Urban hymns" och inte samma flytande driv som deras tidigare 90-talsplattor. Men här finns ett tillbakalutat sväng och stämningar som kommer tilltala sådana som jag: 90-talsnostalgiker som väldigt gärna vill att gamla hjältar ska återuppstå.
Kalle Dixelius/TT Spektra
kalle.dixelius@ttspektra.se¨
Kategori: Pop
STEREOLAB
"Chemical chords"
(4AD/Playground)
Betyg: ++++
Efter diverse knasiga albumtitlar har engelska Stereolab nått fram till kärnan med sin nya, elfte skiva. Bandet har nämligen ägnat hela karriären åt att jobba på ackord, bokstavligt talat. Tim Gane, Latitia Sadier och kompani älskar att stapla de mest oväntade ackordföljderna på varandra, där udda harmonier och skeva jazzfigurer blandas med kryptiska krautrytmer, exotica och Sadiers sedvanligt förströdda lalala-sång.
På senare år har själva l-å-t-a-r-n-a försvunnit under bandets upptäcktsfärd i nya ljudlandskap men nu faller bitarna på plats, precis som de en gång gjorde på exempelvis den mästerliga "Emperor tomato ketchup" (1996).
"Chemical chords" är aldrig lättlyssnad, trots Stereolabs förkärlek till 60-talets easy listening, men här finns ändå tillräckligt med låthookar och sångmelodier som framträder efter upprepade lyssningar. Det stompiga Motown-drivet överraskar, i övrigt är det klassisk Stereolab musik - som ett soundtrack till den där supercoola science fiction-filmen som Roman Polanski aldrig gjorde, säg, 1968.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
THE DANDY WARHOLS
"Earth to The Dandy Warhols"
(World's fair/Bonnier Amigo)
Betyg: ++
Det är svårt att bli klok på Dandy Warhols. Några starka låtar har det blivit genom åren, men aldrig ett riktigt bra album. Även "Earth to The Dandy Warhols" är en spretfest med allt från sunkig fuskfunk till gothpop med Missionkomplex.
Halvflummig psykadelia kan de dock fortfarande hantera och det är lätt att falla in i en låt som "Dreamt of yes" - ungefär som alla går igång på Beta Bands fantastiska "Dry the rain" i filmen "High fidelity". Även "Wasp in the lotus" går in under samma kategori. Där har vi höjdarna denna gång - och en fingervisning om vad Dandy Warhols borde lägga krutet på framöver.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Latinopop
MARQUESS
"Ya!"
(Warner Music)
Betyg: ++
"Vayamos companeros" besökte de svenska topplistorna förra sommaren och nu kommer spanjorerna tillbaka med ett helt nytt album. Det är ju bara det att "spanjorerna" i Marquess i själva verket faktiskt kommer från norra Tyskland, vilket kanske förklarar varför de låter lite... eh... tyska.
Tysk pop, alltså... Skämt åsido, så funkar Marquess faktiskt bäst när de satsar på lite mer renodlad pop och rockar till det lite. Här finns till och med en riktigt bra engelsk duett, "All gone", med Lene Marlin och förstasingeln "La vida es limonada" som är helt okej, trots den märkliga referensen till saft i titeln.
Däremot låter de alltså lite för lite passionerade för att det ska bli riktigt bra när de försöker svänga sina lurviga på latinskt maner och börjar blanda in spanska gitarrer i soundet. Då är det dags för en siesta.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
EVA CASSIDY
"Somewhere"
(Border)
Betyg: +++
Eva Cassidys livsöde är i sanning märkligt. Död i cancer blott 33 år gammal 1996, men miljonsäljande artist först 2002, då samlingsalbumet "Songbird" från 1998 charmade världen.
Eva Cassidy arbetade främst med att tolka andra artister, och faktum är att det är först på det nya albumet "Somewhere", bestående av material som hittats nyligen, som två låtar skrivna av henne själv dyker upp. Och de är intressanta, kanske främst för att de låter rätt annorlunda från den tillbakalutade jazzpop hon blivit känd för. Titelspåret, den avslutande "Somewhere", sticker ut mest - det är en storväxt sång med körer, stråkar, säckpipor och en Eva Cassidy som sjunger ut så till den grad att jag på allvar tar upp ipoden ur fickan för att kontrollera om jag av misstag börjat lyssna på en ny artist.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: indie
PETE GREENWOOD
"Sirens"
(Heavenly/Cooperative)
Betyg: +++
Ännu en kille med en mjuk stämma och ett mjukt gitarrspel. Men visst, det är ju fint. Och säg den dag när man inte blir lycklig över skönsång och välskrivna låttexter. Pete Greenwood är 27 år och bor i London. Han är involverad i flera musikprojekt och spelar drömlik surfpop med Loose Salute och psykedelsik folk med The See See. Men har man så här flinka fingrar vill man väl gärna pillra själv med gitarren. "Sirens" är ett album som låter lite folk, lite altcountry och lite Nick Drake. Lyssna och njut av historien om den nervösa tjejen som ingen bryr sig om i "For a girl like mine" eller på "Bats over Barstow" där Hunter S Thompsons gonzoklassiker "Fear and loathing in Las Vegas" sammanfattas på knappa tre minuter.
Mirjam Johansson/TT Spektra
mirjam.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
THE ACADEMY IS
"Fast times at Barrington High"
(Warner)
Betyg: +
Att lyssna på The Academy Is är som att slå på amerikansk indierocks egen "Idol"-tävling. En bunt killar som har den goda smaken att gilla Weezer väldigt mycket - och inte har något emot att sno så mycket de kan och paketera det så opersonligt det bara går. Beatleshysteri på de unga tjejerna i publiken förstås.
The Academy Is når säkert listornas övre halvor och det klickas febrilt på MySpacesidan, men om ett år eller två är det få som kommer att komma ihåg bandet, likt en annan "Idol"-Markus. Vi kan bara hoppas att några i bandets så ombytliga publik funnit Weezer under tiden.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se