Gun växte upp i Falkenbergs kommun, i Halland. Men sedan länge är hon hemmahörande i Tjustbyden.
I drygt 40 års tid har hon och maken Lennart bott och verkat i Västervik.
Det började med att Lennart fick anställning som kalkylator på Skandiahus. Det unga paret bestämde sig för att satsa på en framtid i Västervik. De köpte en tomt och byggde eget hus på det som i dag kallas Texasgatan, i närheten av Gertrudsvik.
Det blev lite bråttom i starten. Familjen Benjaminsson fick flytta in i huset innan det ens var riktigt färdigt.
– I början undrade jag lite över vad vi hade gett oss in på med flytten tvärsöver landet. Jag kände mig lite vilsen, det minns jag. Vi hade ju inget kontaktnät här. Men jag bestämde mig för att aktivt ta tag i den biten, jag kom fram till att det var upp till mig att avgöra om jag skulle trivas eller ej. Så jag började med att gå med i ett par körer.
Inom ett halvår hade hon även startat sin första studiecirkel i textilt collage med broderi, i studieförbundet Sensus regi.
Snart hade Gun, utbildad församlingsassistent, även fått anställning hos studieförbundet där hon blev kvar resten av arbetslivet. Utöver de administrativa arbetsuppgifterna har hon genom åren dessutom varit ledare för åtskilliga studiecirklar i just textilt hantverk.
Ofta har cirklarna bestått av församlingsbor som fått göra egna prydnadsgobelänger till sina kyrkor och församlingshem.
Redan under de tidiga skolåren uppmärksammade lärarna att Gun hade fallenhet för färg och form.
Hon fick stort A, det vill säga högsta betyg, i bild och en av hennes lärare försökte till och med övertala Guns föräldrar om att Gun borde få utbilda sig vid Konstfack.
Så blev nu inte fallet. Föräldrarna tyckte inte att det var någon bra idé.
Men konstnärligt skapande har hon ägnat sig åt ändå.
I dag finns verk med Guns signatur i flera kyrkor både i och utanför kommunen.
Och även om hon aldrig gick på Konstfack har hon genom åren skaffat sig en gedigen utbildning från annat håll, bland annat via Handarbetets vänner och Sätergläntan, institutet för slöjd och hantverk.
– Man ska ju förvalta de gåvor man fått, och inte gräva ner pundet som man brukar säga.
Att hon kommit att smycka så många kyrkorum och församlingshem är inte så konstigt eftersom hon både arbetat i kyrkan en gång i tiden och deltagit, ja fortfarande deltar, i kyrkans aktiviteter.
Man kan faktiskt påstå att hon även ekiperar präster och diakoner.
Gun smyckar nämligen de rituella plaggen på beställning. Det rör sig bland annat om stolor och dalmatikor.
– Jag har ju kunskap om kyrkans symboler och de liturgiska färgerna. Det är viktigt att hålla sig inom ramen för detta men i övrigt har man stor kreativ frihet, poängterar hon.
Materialen hon arbetar med är allt från tunt men slitstarkt natursiden, till metall och skinn.
Allt skapar hon för hand.
– Tidigare var det svårt att få tag i sådant som guldtråd och silkegarner så jag fick beställa materialet från England. Men nu brukar jag hitta vad jag behöver även i Stockholm.
Gobelängen i Andreasgården var Guns första uppdrag i kommunen. Det var i början på 80-talet.
– Cirkelgruppen jag hade ville aldrig sluta. Till sist bestämde vi oss för att skapa något gemensamt, det blev en gobeläng som skulle smycka Andreasgården. När sedan några Gladhammarsbor fick syn på den ville de skapa något liknande, till sin församling. Och så där fortsatte det, minns Gun.
Vad betyder sömnaden för dig?
– Den har berikat mitt liv. Det känns också väldigt roligt att sådant som vi har skapat används och är till glädje för människor. Sömnadsverken varar ju i decennier, ja kanske sekler.
Är det något arbete som du är extra stolt över?
– Nej, det kan jag nog faktiskt inte säga. Allt har varit lika roligt att skapa!