För två år sedan utkom Lars G Soldéus bok ”Fiskköpare, sumpskeppare och deras seglande sumpar”. Nu är han färdig med uppföljaren som fått titeln ”Fiskköpare möter fiskare”.
Men vad handlar egentligen detta om?
Jo, en tradition som alltså sträckte sig över flera hundra år men som vi i dag vet ytterst lite om.
– Jag skulle vilja säga att det här är en mer eller mindre bortglömd bit av vår skärgårdshistoria. Det finns i stort sett inget skrivet om detta tidigare, säger Lars G Soldéus.
Själv fick han upp ögonen för skeppsmodellen och fenomenet då han fick syn på ett sumpskepp under en segling mellan Stockholm och Åland. Båten var ett välbevarat exemplar från 1700-talet. Det här var för tio-tolv år sedan, och allt sedan dess har han forskat om dessa skepp och hur de användes.
Det har med andra ord blivit åtskilliga besök på arkiv, bibliotek och museer och Lars har även gjort intervjuer med äldre skärgårdsbor som själva muntligt fått berättat för sig om denna tradition och historia av släktingar och bekanta.
– Eftersom så lite finns dokumenterat och nedtecknat har det med andra ord inte varit så särdeles lättarbetat, poängterar Lars som förstås är stolt och glad över sina två böcker som bidrar till att fylla igen kunskapsluckorna.
I den första boken, ”Fiskköpare, sumpskeppare och deras seglande sumpar”, behandlades Stockholms fiskköpareämbete och dess verksamhet från 1600-talet fram tills dess att ämbetet upphörde, nämligen när näringsfrihet infördes i mitten av 1800-talet. Likaså presenterades olika typer av seglande sumpar.
I den nyutkomna boken, ”Fiskköpare möter fiskare”, beskrivs de närmare 100 hamnställen längs ostkusten – från Rådmansö i Roslagen till Lövö i Mönsterås – som var centrum för handeln mellan fiskköparna (med sina sumpar) och skärgårdens fiskare.
Onsdagen den 23 september föreläser Lars på Västerviks Museum och fokuserar då särskilt på handelsplatserna i Tjust och Misterhult med de aktiviteter som förekom där.
Totalt trafikerade 120 sumpar den svenska kusten.
Hur kommer det sig att det här är en tradition som mer eller mindre fallit i glömska?
– Kanske för att varken skeppen eller det de var ämnade för ansågs som något fint. Det är nog en förklaring i alla fall, säger Lars G Soldéus.
Han förklarar vidare att segelsumpen inte såg ut som andra farkoster.
– Första gången jag såg en seglande sump trodde jag att båten höll på att sjunka.
– På avstånd verkar det för betraktaren som om segelsumpen saknar skrovet mellan rodret och sittbrunnen.
– Den delen, det så kallade fiskhållet, låg i linje med vattenytan och var fyllt med vatten och fisk och bidrog därför inte till sumpens flytförmåga. För skepparen kan det ha upplevts som att släpa på en stor vikt.
Ända sedan Lars såg sitt första sumpskepp har han fortsatt att spana längs med den svenska ostkusten från Mönsterås i söder till Roslagen i norr och utefter Ålands och Åbos kuster efter dessa fartyg.