En dag hösten 2010 fick Kerstin Asplund, i Västervik, ett mejl från barnbarnet Lina som fått vattkoppor och måste stanna hemma från skolan.
Så här skrev Lina: "Det var en gång en glad pojke som lekte med tre stenar och fick se en grön papegoja som kunde prata. Papegojan sa: `De där stenarna är förtrollande. De är magiska önskestenar`".
"Nu får du fortsätta", uppmanade Lina.
Kerstin nappade på kroken, satte sig ner och skrev en fortsättning.
Och så höll de på och mejlade fram och tillbaka tills dess att sagan fick ett slut.
Det växelverkande skrivandet fortsatte under drygt två års tid.
Även de yngre barnbarnen Sofie och Alva ville skriva sagor tillsammans med mormor. Och så blev det, även om de yngsta två – som ännu inte börjat skolan – fick ta sina föräldrar till hjälp för att plita ner sina inlägg.
2013 förändrades samarbetet lite grand. I stället för att turas om med skrivandet fick mormor Kerstin nu i stället ta emot beställningar från barnbarnen där de förklarade vad de ville att sagorna skulle innehålla. Kerstin skrev och skickade sedan varje kapitel till alla tre barnbarnen för genomläsning, innan hon fortsatte med nästa. Ibland fick hon ta emot tilläggsdirektiv under arbetets gång. Ett sådant kunde till exempel lyda så här: flika in "röda grodor som säger `pip`, är ointelligenta och följer efter" ...
Sagt och gjort.
Nu har Kerstin samlat ihop alla sagorna och låtit trycka dem i en "riktig", inbunden, bok. I första hand för barnbarnens skull. På så vis har de ju sagorna sparade i både digital och fysisk form. Ett fint minne.
Boken, som är på 243 sidor, innehåller 15 sagor.
Berättarglädjen har av allt att döma gått i arv. Kerstin matades själv med sagor och skrönor som barn.
– Min pappa ritade och berättade historier för mig och min bror från det att vi var väldigt små. Så jag växte upp med det och fortsatte själv att högläsa böcker och berätta egenpåhittade sagor för mina döttrar.
Men själva skrivandet tog fart först tack vare den där uppmaningen 2010, från den då åttaåriga Lina.
Kerstin förklarar att hon inte har redigerat texterna i efterhand utan att hon har sparat dem precis så som de skrevs.
– På så vis kan man se en utveckling. Barnen har förstås utvecklats i sitt språk och i sitt skrivande, och jag har nog även själv utvecklats lite grand.
– I början handlade det ganska mycket om att jag med mina inspel skulle försöka skapa någon slags struktur i berättelsen. Det märks ganska tydligt i vissa av sagorna. Men det är inte alltid som det är uppenbart vilka partier jag står för och vilka barnen har skrivit.
– Det har varit så roligt med de här historierna som växt fram. Ibland tänkte jag mig kanske en viss riktning på berättelsen men fick inte sällan acceptera halsbrytande avvikelser från den, berättar hon roat.