Om Linköping, Visby och till och med idyllen Fjällbacka kan fungera som fond för alla möjliga bestialiska påhitt så kan väl även Västervik göra det, tänkte Niklas Wrångberg.
– Vi har ju dessutom en både intressant och skrämmande historia här med Västerviks Hospital (institution för psykiskt sjuka) som på 30-talet döptes om till Sankta Gertruds sjukhus.
Det pratas märkligt lite om den här delen av stadens historia.
– Det är som om vi kollektivt skäms över mentalsjukhusens epok och därför undviker att beröra ämnet, menar han.
I boken "Sinnesslö" växlar handlingen mellan nutid och dåtid. Dåtiden är förlagd till 50-talet – ett decennium då närmare ett 90-tal patienter lobotomerades i Västervik.
Till vardags är Niklas Wrångberg grafisk formgivare och förläggare med fascination för forna tider.
Han har tidigare beskrivit sig själv som retrofanatiker, eller lite finare uttryckt – urbanarkeolog. I synnerhet intresserar han sig för 50- och 60-talen.
2012 släppte han boken ”Nostalgisk återblick från Tjust”.
Det här innebär att han inför skrivandet av sin roman hade ganska bra koll på hur Västervik såg ut för 60 år sedan. Likaså hur människor klädde sig, förde sig och talade. Respekten man hade för samhällsauktoriteter och de som var överordnade.
– Däremot hade jag inte så mycket kunskap om Sankta Gertruds sjukhus och den svenska psykvården på 50-talet.
Det blev helt enkelt till att läsa på och försöka lära sig mer.
I korthet är intrigen denna:
Stockholmaren Mårten får veta att hans farfar – som släkten tagit avstånd från och som han själv inte har träffat på över 30 år – blivit mördad på ett ålderdomshem i Västervik. Mårten reser tillbaka till den småländska lilla staden där han tillbringade sina första sju år i livet. Som enda kvarvarande släkting till farfar Hjalmar vill polisen ha kontakt med Mårten som även förväntas ordna med det praktiska efter dödsfallet.
Snart hittas ytterligare en äldre man död i sitt hem i Västervik, en man som liksom Hjalmar en gång i tiden arbetat som vårdare på Sankta Gertruds sjukhus...
Det var viktigt att huvudpersonen Mårten skulle vara en återvändare, en som kunde se på staden med ny blick, förklarar Niklas.
– Jag hade väldigt roligt när jag skrev. Jag tillät mig att flippa ut lite och faktiskt grotta ner mig i ren jävla ondska.
– Jag bestämde mig tidigt för att det inte skulle vara några halvmesyrer i fråga om det. Ibland under skrivandet kunde jag undra vad jag egentligen höll på med och varifrån allt detta kom. Men jag har aldrig lidit brist på fantasi.
För Tjustbor i synnerhet kan det förstås vara spännande att läsa om hemtrakten på detta vis, det vill säga som arena för en ryslig kriminalhistoria.
I boken beskriver Niklas bygden som den en gång var och som den ser ut i dag. Han väver in gott om referenser till populärkulturella fenomen, inte minst musik, och använder sig ofta och gärna av liknelser och metaforer.
– En del av de där liknelserna fick jag stryka innan boken gick i tryck. Det blev helt enkelt lite för mycket av det goda, säger han och skrattar.
Vad läser du själv? Har du några favoritförfattare?
– I perioder läser jag mycket. Jag gillar kriminalgenren men läser även annat. Två favoritförfattare är Nick Hornby och Håkan Nesser. Sedan är jag väldigt förtjust i skribenter som Jan Gradvall och Jonas Cramby. De använder mycket humor och ironi, även när de skriver om tyngre ämnen. Jag gillar det.