Meningen som kanske förblir mest lockande att yttra i alla tider, oavsett hur många gånger den upprepas, är att alla som bor i Sverige oavsett ursprung liknar solrosorna. De dras alltid som hypnotiserade till alltings källa: Ljuset och värmen.
Tur är att jag behärskar engelskan och kan tillräckligt mycket om fotboll. På så vis kan jag tala obehindrat med de flesta svenskar och kan omedelbart få kontakt. Med mina erfarenheter av världen har jag också kommit på det bästa sättet man kan göra det på. I Linköping till exempel bör du gå till sportbarer som visar Norrköpings matcher. Du ska heja på det andra laget med all kraft så som du gör när ditt favoritlag spelar i VM-final. Alla svenskar i baren kommer att applådera för dig, slå varma high-five och överhölja dig med gåvor i form av öl och leenden. En gång satt jag i en sådan bar. Vid bordet intill satt en tjej och betraktade spelarna i sitt lag som vore de hennes käraste. Hon följde deras spel och rörelse med en gränslös entusiasm. Hon blev arg på dem när de passade fel, men hon hatade inte dem. Hon var lik en mor som förbannade sina busiga barn men innerst inne sa: ”Nej Gud, låt inget ont drabba dem!”. Jag var förtrollad av hennes vackra tänder med vilka hon skulle kunna rädda en spark av Roberto Carlos. Det var naturligt att jag hejade på hennes lag som en våldsam engelsk supporter. Tjejen kom efteråt och kysste mig med en segrares hetta och jag kysste henne som när Fabio Cannavaro kysste VM-pokalen 2006.
När man blir ombedd att tala om sin vistelse i en stad efter bara tre månader svarar man på samma sätt som när man skriver på Facebook. Man tecknar ned det första man minns. Sanningen är den att mina omedelbara tankar om min korta tid i Linköping påminner mig om att det inte har gått en enda vecka utan att jag har rest utanför staden.Jag har besökt Motala några gånger och medverkat i evenemang i Mjölby, Norrköping och Göteborg. Jag har grillat kött och druckit vin ända till morgonen i Uppsala tillsammans med poeten och översättaren Jasim Mohamed. Jag slog följe med poeten Faraj Bayrakdar på en sightseeing i Stockholm. Jag har besökt Amsterdam två gånger och druckit vitt vin i det franska utrikesdepartementets mottagningshall, där en vänlig person bad mig, i förbifarten på sin väg annanstans, att ta en bild på honom framför en staty. Jag fick senare veta att han var vice utrikesministern. Jag har ätit franska ostar och druckit vitt vin igen tillsammans med borgmästaren i stadshuset i Paris, där jag besökte toaletterna medan jag under tiden tänkte på Decartes och Victor Hugos porträtt i kongresshallen. Jag har varit som turist på den grekiska ön Samos som såg ut som en filmstudio där den spanske regissören Almodóvar skulle spela in en film. Jag ska inte tala om min resa till Turku i Finland. Den resan gillade jag inte. Jag gick inte ens av från färjan.
Jag tänker på vad som har hänt med mitt namn som består av fem latinska eller fyra arabiska bokstäver. Hittills har jag hört det uttalas på mer än 173 sätt. Jag svär att alla inte har med mitt namn att göra: Housham, Hisham, Hashim, Hasan, Hussein och så vidare. Ibland känner jag mig tvungen att be folk att kalla mig Sam. Det är lättare för dem att säga det och är dessutom mindre plågsamt för mitt öra!Här har jag blivit tilltalad som en asylsökande, flykting, turist, migrant och gästförfattare. Jag har blivit tilltalad som en irakier, syrier, iranier, spanjor och italienare. Jag har kommit fram till att jag under dessa tre månader har gått igenom något som liknar hollywoodska sminkningar, sådana som förvandlar en till kosmopolit men misslyckas med att dölja solbrännan och exilens färg.
Jag tänker på mina succéer och fiaskon under de tre månaderna jag varit här. Efter att till exempel ena dagen ha blivit igenkänd av en fransk tjej som hade läst en text av mig i hennes tidskrift, och efter att samma dag ha föreläst för mer än 200 personer från hela världen, kom jag den andra dagen till en uppläsning där publiken bestod av 6 personer: 3 var arrangörerna, 2 var där av en slump och 1 trodde hela tiden att jag var en konstnär från Libyen.
Jag tänker på mitt existentiella problem med källsorteringen. Jag har, efter denna tid, kommit fram till att jag bör byta min utbildning som filmregissör till en utbildning i filosofi med återvinning som en existentiell fråga och ett sätt att kontrollera kaos. Jag känner mig förföljd av detta problem vart än jag går. I affären kan jag inte längre titta på färgade ölflaskor. På systembolaget har jag drabbats av fobi av Absolut vodka, vars flaska med smak av svarta vinbär gör mig förlägen. Den är till en stor del genomskinlig men en bit av den är färgad. Jag vet inte hur jag ska sortera den. Ska jag slänga den i tunnan för ofärgat glas eller tvärtom! Till följd av detta har jag bestämt att ta farväl av vodkan Absolut som sedan länge har varit en av mina vinternätters vänner. På det sättet känner jag mig som en förrädare.
På Samos upptäckte jag hur stort mitt intresse för Sverige och svenskar var. Jag frågade grekerna om deras intryck av svenska turister. Jag märkte på ön att ni mina kära varit en orsak till stora problem i avloppen, till den grad att de stackars grekerna har kännt sig tvungna att klistra en lapp på engelska ovanför alla toaletter med en snäll vädjan om att inte slänga papperet ner i stolen. Men man ser inte samma sak skriven vid vassen nära stränderna eller på stora klippor uppe på bergen eftersom grekerna vet att ni inte uträttar era behov på sådana platser.
Under mitt första besök till Gamla Stan i Linköping, en av vikingarnas viktigaste lämningar, kände jag hur min bild av Sverige började klarna. Den bilden ser ut precis som undrens rike i mormödrarnas sagor eller som en dröm. Allting av trä och stenar. Det är den idealiska platsen för jorden att födas i. Mitt land, å sin sida, med sina gula hus var en gång i tiden den idealiska platsen för solen att födas i. Men den långa solnedgången har förvandlat jordens färg där till rött och landet har blivit den idealiska platsen för blodet att rinna på.I Gamla Stans tryckerier talar arbetarna inget annat språk än svenska. Deras läppar ser ut som om de filar på bokstäverna så de skulle få en fullkomligt vacker form i tryck. När tryckeriarbetarna rör vid bläcket och papperen känns det som om de rör vid levande skönheter med en sådan doft som får näsorna att rodna av blygsel.
För några dagar sedan gick jag ut från biblioteket för att sätta mig någonstans i parken för en rökpaus. Min blick markerade en plats. Men plötsligt dök en gråsparv ner lika snabbt som ett stjärnfall och satte sig just där jag skulle sätta mig. Det kändes som om den snodde min plats i den här världen.
Översättning: Jasim Mohamed