Kunskapsförakt? Är det något ni känner igen? Själv har jag under de senaste trettio åren varje morgon vaknat med den beklämmande insikten att det inte längre krävs några kunskaper eller någon utbildning för att lyckas i det här landet.
Jag vet varför? Kunskaper är klasskiljande. De människor som har kunskaper och låter andra ana det uppfattas som besserwissrar och överklasspatrask, kategorier som inte hör hemma i vårt kravlösa, jämlikhetsivrande och dessvärre kunskapsfientliga land.
Det började med flumskolan i slutet av 60-talet, socialdemokratins och arbetarrörelsens flumskola, arbetarrörelsen som en gång i tiden byggde upp särskilda bildningsorganisationer, t ex ABF, för att även arbetarna skulle få ta del av kunskaperna, inte bara överklassen.
Flumskolans viktigaste symbolhandling var att avskaffa den ”riktiga” studentexamen”1968. Den bärande tanken bakom flumskolan var att det inte var nödvändigt att förvärva individuella kunskaper. Man skulle istället lära sig att arbeta i grupp, delta i s k bikupediskussioner och gemensamt komma fram till svaren svar, alltså ett gigantiskt kollektivitismexperiment. Istället för att lära sig fakta skulle eleverna lära sig var man kan hämta de fakta man behövde. Elevernas hjärnor skulle med andra ord inte behöva belastas med onödiga kunskaper. Hjälpmedel att söka svaren på kunskapsfrågorna var det som gällde. Självklart ska man ha hjälpmedel, t ex datorer och litteratur, för att söka information och kunskaper, men det fritar ingen från kravet att ”lära sig något själva”.
Ingen fick heller överglänsa den andre. Det passade inte in i det kravlösa, utjämnade svenska samhälle, där alla var lika och där ingen fick sticka ut.
Det var visserligen viktigt att alla skulle genomgå gymnasieutbildning, gärna även högskoleutbildning, men man skulle av någon anledning inte behöva lära sig något, hur nu detta hängde ihop. I varje fall fick man inte visa att man kunde något.
Det är ur denna kunskapsföraktande filosofi som de gamla skolbetygen försvann. Skolbetygen var ju ett mått på inlärd kunskap men eftersom den individuella kunskapen inte fick mätas – eftersom de som var sämre i klassen då skulle bli ledsna – så skulle kollektiva eller kvantitativa betyg införas istället. Kollektivets prestation skulle få mätas men inte individens. Det skulle bli orättvist och ojämlikt och leda till att samhället indelade människor i A-, B- och C-lag.
Som 40-talist har jag själv gått igenom den gamla pluggskolan med allt vad läxor, förberedelser, förhör och prov innebar. Pluggskolan var kanske hård och slog kanske ut somliga som inte lyckades prestera – men den var effektiv.
Jag kommer från en arbetarfamilj, ja en arbetarsläkt, där inte någon förutom jag själv har tagit studentexamen. Jag var också den första i min släkt som studerade på universitet och tog en akademisk examen (fil kand i historia, litteraturhistoria och kulturgeografi). Tack vare mina föräldrars framsynthet – de som själva aldrig tilläts utbilda sig – fick jag förmånen att studera och lära mig för livet. Mina föräldrar ville att jag i motsats till dem skulle ”bli något”.
Som sprungen ur den gamla pluggskolan har jag alltid hyllat betyg i skolan. Jag gick genom alla mina utbildningar med höga betyg. För mig som var fattig, tjock och mobbad innebär de goda skolbetygen en enorm revansch, en seger över fattigdom och obemärkthet och en källa till ett gryende självförtroende som gjorde att jag vågade fortsätta att satsa på utbildning och lärande. Denna sida av skolbetygen har aldrig någon reflekterat över, inte ens arbetarklassen vars barn genom utbildningssystemet skulle kunna göra sin utmanande men alltmer sällsynta klassresa.
Vad som är sorgligt i dag är att ingen frågar efter vad man kan, vad man har för utbildning, än mindre vilka betyg man hade i skolan. I dag har meriter i form av akademiska examina och höga betyg inget som helst värde på arbetsmarknaden. Det är istället andra egenskaper som efterfrågas, t ex trevligt uppträdande, social förmåga, samarbetsförmåga, lojalitet, möjligen också ett litet hum om vad det arbete man söker går ut på.
Ingen arbets-/uppdragsgivare på 40 år har frågat efter mina betyg eller min utbildning. Var det då meningslöst att utbilda sig? Nej! Det har gett mig ett mycket bredare perspektiv på tillvaron, historien och samhällsförändringarna än om jag inte hade fått denna utbildning eller tagit dessa akademiska betyg. Jag kan därför tillskriva mig ett visst mått av allmänbildning, vilket möjligen visade sig när jag under tre senaste säsongerna deltog i "På spåret" tillsammans med Jesper Rönndahl. Den första säsongen kom vi på andra plats. De två andra säsongerna vann vi. Hemma i ett fönster står de små miniatyrjordgloberna som varje dag påminner mig om den triumf det innebar att vinna denna prestigefulla kunskapstävling.
Detta hade aldrig varit möjligt utan allmänbildning. Det handlar dock inte bara om goda kunskaper om historia och geografi utan lika mycket om modern popmusik, it och dataspel.
De två segrarna i "På spåret" har varit de viktigaste framgångarna i mitt liv, just därför att det varit tävlingar där kunskaper och allmänbildning betytt något. Det är också intressant att människor i Sverige lägger märke till och uppskattar detta. Jag har aldrig fått så många komplimanger, både av äldre och yngre, som efter segrarna i "På spåret". Kanske kan "På spåret" och liknande TV-program innebära en renässans för längtan efter kunskap – och behovet av kunskap.
I grunden sätter vi svenskar utbildning och allmänbildning högt. Varje dag hörs högljudda eller tysta protester mot nedmonteringen av skolan och undervisningen. Ingen i Sverige är nöjd med den situation vi lever med i dag – men det är bara politikerna som kan göra något åt den och dessa har misslyckats kapitalt. Jag känner en djup sorg över detta.
När svenska skolelever mäts med elever från andra länder i de s k Pisa-undersökningarna, står sig de svenska eleverna slätt. Det är pinsamt just med tanke på att Sverige kallar sig ”kunskapssamhälle”. Det räcker med att kasta en blick på andra sidan Östersjön, till Finland.
I Finland bedrivs en helt annan slags skolundervisning än det ständiga experimenterandet med undervisningsmetoder som under många har gjorts i Sverige. Den finländska skolan liknar i mångt och mycket den gamla svenska pluggskolan, där krav ställs på eleverna, där läxor ska läsas och där varje elev går till skolan för att lära sig något, inte för att bråka, prata i mobiltelefon, spruta vatten på lärarna eller skolka.
De strukturförändringar som gjordes inom undervisningen när man för många år sen tog bort historia, geografi, religionskunskap och samhällskunskap och av dessa ämnen bildade ett enda ämne, det s k SO-ämnet, visade sig bli en katastrof. Denna stympning av undervisningen har redan fått och kommer i framtiden att få förödande konsekvenser för elevernas möjligheter att tillägna sig kunskaper i allmänbildande ämnen. Bildandet av SO-ämnena är bara ett av många tecken på det förakt för kunskap och allmänbildning som våra politiker och skolmyndigheter utmärkt sig av under många år.
Slutligen vill jag ge ett exempel på kunskapsnivån hos många unga människor i Sverige i dag. Jag har träffat flera tjejer och killar i 20-25-årsåldern som inte vetat vem Olof Palme var. Hur kan man missa detta?