Astrid Lindgrens berättelser har i decennier varit en del av den svenska folksjälen.
Men under det senaste året har berättelsen om Astrid kommit i fokus – i julas fick en TV-dokumentär storpublik, och i vår har en ny biografi om den folkkära författarinnan kommit ut.
I vår turnérar dessutom Regionteatern i Blekinge Kronoberg med "Astrid – En saga om Sverige".
Tre skådespelare och två musiker berättar inte bara historien om författarinnan, utan också hur hennes liv löper parallellt med det moderna Sveriges framväxt.
Redan inledningen visar att det här inte är en konventionellt berättad historia. Ljuset i teatersalongen har inte hunnit släckas när skådespelarna kommer in, och högljutt diskuterar den kökssoffa som kommer att bli en viktig, återkommande del i historien. De övergår till att diskutera hur man bäst ska gestalta historien om Astrid Lindgren.
– Astrid själv hade inte gillat om det blivit för pompöst. Sådan var inte hon, säger en av dem.
Så börjar historien: Med Astrid i de sena tonåren. På väg bort från Vimmerby, på väg mot Stockholm, med ett barn i magen. En ung kvinna fast beslutsam att skaffa sig jobb, studera, avancera, tjäna pengar och bygga ett bra liv åt sig och den lille.
Tyvärr medger VT:s pressläggning bara att vi kan se första akten. En sak kan dock sägas: Det blir inte pompöst och högtravande.
Man tar ut svängarna. De tre skådespelarna, två män och en kvinna, turas om att spela Astrid Lindgren. I bland är de alla Astrid, som för diskussioner med sig själv. Och ibland är de sina "skådespelarjag" som träter om hur pjäsen bäst ska föras vidare.
Ibland känns greppet lekfullt och effektivt för att kunna berätta mycket. Ibland blir det rörigt och lite tramsigt.
Lekfull, i positiv bemärkelse, måste den nyskrivna musiken av Astrid Lindgrens "huskompositör" George Riedel kallas – fint framförd av Fia Janninge och Sara Jefta.