"Ta med dig Simon!". Ja, så heter programmet.
– Tjusningen med estradpoesi är att man som avsändare får direkt respons. När man skrivit något ser man ju annars sällan hur läsaren av texten reagerar, säger hon.
Poängen med estradpoesi är just att den ska framföras muntligt på en scen inför publik.
– Det kan leda till att man väljer andra slags ord än man kanske hade gjort annars.
Amy Karlsson är ursprungligen från Skärkind i Norrköpings kommun men bor sedan i somras i Ankarsrum, utanför Västervik.
Hon provade för första gången på att skriva och framföra estradpoesi 2008 när hon gick en skrivarlinje på Glimåkra folkhögskola.
– Jag hade en klasskompis som höll på med detta. Hon brann verkligen för det. Och det smittade av sig på mig.
Fyra år senare, i Norrköping, ställde hon för första gången upp i en tävling i poetry slam. Hon har därefter varit med i poetry slam-SM både 2013 och 2014. (När hon 2013 tävlade i Östergötlands lag var bland annat Alexander Hultberg från Västervik en av lagkamraterna, reds anm.)
Amy skriver ofta om det som för stunden dominerar hennes vardag, ibland även om personer som inspirerar henne.
– Ett tag skrev jag mycket om vården, framför allt om brister i vården. Det var när jag själv arbetade som personlig assistent. Jag skriver ofta normkritiskt, säger hon.
Förra läsåret bodde Amy i Stockholm, en stad där det förstås fanns många scener att uppträda på.
– Det var jätteroligt.
Men sedan i somras har hon haft något av en ofrivillig paus från scenen, och nu vill hon komma i gång igen.
Initiativet med en estradföreställning i Västervik är något av ett kontaktförsök, förklarar hon.
– Jag hoppas få gensvar från fler som är intresserade av det här. Som jag ser det är enda nackdelen med Västervik att här inte finns någon estradscen, i alla fall inte vad jag lyckats luska ut.
– Det allra roligaste är ju att läsa tillsammans med andra, tycker Amy.
Så här beskriver hon sig själv som poet: ”Estradpoeten Amy Karlsson sätter ord på det unika i vardagen. Som varför man skulle kunna dö på ett pendeltåg eller hur det känns när fötterna är för stora för att passa i ett par gula Converse.”