– Det gläder mig att så många har kommit, för det är världspremiär för mig här i Västervik, förklarade han (om man då inte räknar med hans medverkan på Visfestivalen, reds anm).
”Flyktpotatis” löd rubriken. Emil Jensen och hans band bjöd på en kväll fylld av ord och berättelser. Och musik förstås, men musikens roll var nog främst att förstärka en känsla eller förtydliga en berättelse – på ett vackert och lågmält sätt. Trummor, en cello, en violin, ett elpiano och fyra röster utgjorde sättningen.
Som rekvisita på scenen fanns en skolbänk och en sabeltandad tiger i textil. Den sistnämnda fick symbolisera en känsla som människan inte så sällan låter sig styras av – nämligen rädsla. En gång i tiden var det företeelser som den numera utdöda sabeltandade tigern som gjorde människor rädda. I dag är det helt andra saker, konstaterade Jensen.
Det var en oförutsägbar föreställning som växlande bjöd på komik, samhällskritik och berättelser om förlust och sorg. Temat ”flykt” var den röda tråden som höll allt samman och skapade ett slags ordning och reda i ”klassrummet”. Verklighetsflykt, vardagsflykt, undanflykt, flyktighet, skatteflykt ... ja, en rad aspekter av flykt behandlades. Jensen plockade också upp en och annan hetpotatis.
Apropå att 801178 personer röstade på Sverigedemokraterna i det senaste valet konstaterade han till exempel att ”Just nu befinner sig 801178 människor i Sverige på verklighetsflykt. Vi måste hjälpa dem på plats”.
”Flyktpotatis” liknar inget annat jag sett. Emil Jensen är en unik artist, skönt befriad från koketteri och jargong.