Vi tittar in på en liten gård på Strömsgatan som kan sägas utgöra Visfestivalorganisationens högborg så här dagarna innan dess att allt flyttar ut till Stegeholms slottsruin.
Det är forne visgeneralen Hansi Schwarz (1942–2013) gamla bostad.
Numera bor sonen Calle Åstrand här när han är i Västervik och det har även gjorts i ordning ett litet Visfestivals-kontor på gården.
Sedan 2013 är Åstrand – till vardags reklamfilmare – vd för festivalen som drivs i bolagsform. Varumärket Visfestivalen ägs dock av "Hansi Schwarz och Björn Ulvaeus stiftelse för Visan".
– Tanken är att festivalen ska kunna fortsätta att arrangeras i någon form, i någon annans regi, om vi som nu är drivande inte orkar fortsätta med det här i decennier så som min pappa Hansi gjorde, förklarar Calle Åstrand.
Ännu finns dock gott om energi för arbetet med Visfestivalen. Sedan ett par år tillbaka är det en trio som axlar ansvaret.
På sin högra respektive vänstra sida har Calle Åstrand Västervikaren Morgan Johnsson som svarar för allt det praktiska kring festivalen och Anna Hydbom Ulvaeus som är artistbokare.
Det där med lugnet före stormen ja ...
– Det kanske verkar lugnt på ytan, men det känns inte så lugnt inombords, säger artistbokaren Anna Hydbom Ulvaeus som ändå kostar på sig ett leende och ett skratt.
Nu finns de facto en viss inarbetad rutin för en festival som har ett halvsekel på nacken. Det mesta brukar gå i lås.
De största orosmolnen är biljettförsäljningen, förklarar Calle Åstrand och Anna Hydbom Ulvaeus.
Som regel blir ruinen i det närmaste fylld alla tre kvällarna, även om det alltid känns osäkert dagarna innan.
– Turisterna planerar ju i god tid, köper biljetter och ordnar med boende och så. Men Västerviksborna tycks vänta in i det längsta med att köpa sina biljetter. Antagligen för att de vill se vad det blir för väder. De kan ju välja att göra så. Det funkar ju däremot inte om man kommer resande.
När Visfestivalen i fjol firade 50-årsjubileum blev det tydligt att festivalen delvis slagit in på en ny stig.
Akter som hiphopartisten Petter, popartisten Meja och de smäktande balladernas band framför andra Weeping Willows var alla tydliga tecken på det.
Man måste inte längre vara en renodlad vis- eller folkmusikartist för att platsa på Visfestivalen.
– Det stämmer. Men vi har ändå kvar grundtanken med Visfestivalen, som går ut på att ge texten en central betydelse. Man ska ha något att berätta, enas Åstrand och Hydbom Ulvaeus om.
– Om man sedan framför egna låtar eller tolkar andras spelar mindre roll. Man kan ha ett humoristiskt budskap eller ett allvarligt. Det spelar heller ingen roll. Däremot är det viktigt att man har viljan att berätta något, och viljan att ge plats åt texten, säger Åstrand.
Ni har ju bokat en del riktigt stora svenska artister på senare år, exempelvis Timbuktu och Petter. Finns det några artister ni drömmer om att få hit som ännu inte gästat festivalen?
– Ja, det är klart. Ni kan nog själva gissa vilka. Vi vill ju få hit alla stora svenska artister som skriver eget material. Men det vore dumt att nämna några namn. Vill inte att det skapas några ”hard feelings” som gör det svårt med framtida kontakter, säger Anna Hydbom Ulvaeus.
– Det svåraste kan vara att få hit dem en första gång. Sedan brukar det inte vara några problem. Tvärtom. Så gott som alla vill ju komma tillbaka. Magnus Carlson, från Weeping Willows, utbrast till exempel efter bandets spelning förra året: ”Varför har ingen berättat om det här för mig tidigare!”.
Men att det trots allt kan vara svårt att få hit vissa artister. Vad beror det på? För höga gage?
– Ekonomin är en anledning, absolut. Artisterna tjänar ju inte pengar på skivförsäljning numera utan drar in pengar på sina livespelningar vilket har gjort att gagerna gått upp. Men i många fall kan man ändå förhandla. Visfestivalen är ju en liten scen, vilket gör att man som band kanske varken kan eller bör komma med hela paketet så att säga.
– Just den intima inramningen och närkontakten med publiken, som kräver ett mer avskalat framträdande än man kanske är van vid, kan säkert skrämma en del artister också. Vid ett avskalat framträdande är man ju mer blottad än när man dundrar på med en jättestor sättning. Samtidigt är det ju just detta, närkontakten med publiken, som många artister verkligen älskar, säger Anna Hydbom Ulvaeus.
Visfestivalen, med sin begränsade yta i slottsruinen, är knappast någon kassako. Trots det har ni som sagt ändå bokat några riktigt stora namn till de senaste årens festivaler. Hur kommer det sig att ni har kunnat göra det?
– En viktig anledning är att det lokala näringslivet supportar oss mer än någonsin tidigare. Visfestivalens varumärke är fortfarande starkt och många Västervikare är måna om att ha kvar festivalen. Vi har också själva gått in för att skapa goda kontakter och samarbeten med näringslivet i kommunen. Vi har aktivt sökt samarbeten. För egen del nyttjar vi också lokala företag så långt vi bara kan under Visfestivalen. Det gäller allt från ljudanläggning till matinköp, förklarar Morgan Johnsson och Calle Åstrand.