Nyutkomna “Sov du lilla videung” är paret Börjlinds fjärde deckare. Den första, “Springfloden” kom 2012 och följdes av “Den tredje rösten” och “Svart gryning”. De skriver även manus och ligger bakom ett tjugotal "Beck"-filmer samt tv-serierna “Morden” och “Graven”.
Rolf Börjlind har även skrivit manus till en rad andra filmer, till exempel Jönssonliganfilmerna och “Ärtor och morrhår”. Men sedan arbetet med Beckfilmerna skriver Rolf och Cilla Börjlind alltid tillsammans.
– Vi har skrivit ihop i tjugo år nu och det är ett gemensamt arbete hela vägen. Vi har inte någon särskild uppdelning av vem som gör vad, säger Rolf Börjlind.
Cilla Börjlind berättar att det är en process och att de bollar idéer med varandra hela tiden.
– Vi pratar fram en historia från A till Ö. Sedan skriver vi ner översiktligt vad varje scen ska handla om. Därefter sätter vi upp allt på lappar på väggen. Då blir det tydligt vart historien leder, säger hon.
När berättelsens skelett är klart väljer de en karaktär och börjar skriva om den. De läser varandras texter, byter, skriver om och kommenterar.
– Vi väver historien tillsammans och det är väldigt roligt. Ofta slutar det med att vi har många karaktärer, säger Cilla Börjlind.
Vad är skillnaden mellan att skriva manus och att skriva en roman?
– Att skriva manus är mycket mer begränsat. Du ska förhålla dig till de förutsättningar som redan är bestämda. Mycket beror på resurser och man är ett helt team som arbetar. Nu, när vi skriver romaner, känner vi inga begränsningar och kan ha med så mycket mer, säger Rolf Börjlind.
Cilla Börjlind håller med och nämner frihet och mer tid till att fördjupa berättelsen och karaktärerna.
– Vi håller också på med manus baserat på de första böckerna. Det är en stor fördel att ha skrivit romanen och sedan skriva manus. Vi har all kunskap och vet vad som händer med karaktärerna. Vi ligger före kan man säga.
I “Sov du lilla videung” får vi följa polisen Olivia Rönning och den före detta uteliggaren Tom Stilton i arbetet med att lösa en komplicerad mordgåta. Unga flyktingbarn hittas mördade och spåren leder till den undre världen i Bukarest.
– Egentligen är vi ointresserade av våldet i sig. Vi tar avstamp i det som händer omkring oss och som gör oss upprörda. Till exempel att barn bara kan försvinna och ingen bryr sig om vart de tar vägen, säger Cilla Börjlind.