Är du, precis som jag, sugen på lite kalla kårar så här i sommarnatten? Då ska du definitivt se dagens Netflix-tips som har titeln ”The Autopsy of Jane Doe” (2016) och är en riktig nagelbitare till thriller/mysteriefilm. Pappa Tommy (Brian Cox) och hans, något motsträvige, son Austin (Emile Hirsch) driver ett litet familjeägt bårhus och krematorium i Virginia när de får in en oidentifierad kvinnokropp (en så kallad ”Jane Doe”). Polisen har hittat kroppen under mystiska omständigheter och vill nu har den avlidna undersökt för att bland annat fastställa dödsorsak. Far och son båda tar sig an det makabra arbetet men inser snart att något definitivt inte står rätt till; kroppen uppvisar inga synliga skador vilket är uppseendeväckande då man hittat kroppen på platsen för ett bisarrt mord!
När de båda fortsätter med att undersöka kroppen vidare börjar snart skrämmande saker hända.
Det är synd och skam att den här filmen flugit under radarn för så många. Den är nämligen en modern klassiker i samma kaliber som exempelvis den ohyggligt otäcka ”Nattevagten” (1994).
Den norske regissören André Øvredal (som tidigare briljerat med ”Trolljegeren”) visar på ett kunnande i att bygga atmosfär och omsätter Ian Goldbergs och Richard Naings manus till något som är utöver det mesta. Cox och Hirsch gestaltar far och sons personliga skärseldar samt deras avtrubbade förhållningssätt till de avlidna på ett otroligt bra sätt. Jag måste även nämna skådespelerskan Olwen Cathrine Kelly som gör en fantastisk rollprestation genom att spela en avliden människa; en otroligt utsatt roll då hon ligger naken på ett bord i princip genom hela filmen.
Vad är det då som gör filmen så fantastisk? Även om skådespelarna, som jag redan nämnt, gör toppenprestationer är det Øvredals regi som driver händelserna framåt mot det osannolika slutet. Han vet när det är dags att låta de långa kameraåkningarna längs med korridorerna sluta och bryter precis där vår egen febriga fantasi tar över. Han vet när det är dags att visa groteska och hemska scener men även när det inte är läge att visa någonting alls utan låta oss tänka själva. Gränsen för vad som verkligen händer och vad som är inbillning suddas sakta men säkert ut. Det är otäckt, klaustrofobiskt och feberaktigt genom nästan hela filmen. Tillsammans med Tommy och Austin skalar vi sakta av mysteriet som en lök; lager efter lager av stinkande illdåd.