Platsen var Västerviks musikbibliotek och Visarkiv.
Urwitz sällar sig till den skara artister som är lika mycket historieberättare som popmusiker, varje låt rymmer nämligen en historia.
På så vis har han ett nära släktskap med artistkollegor som Tomas Andersson Wij och Peter LeMarc (den sistnämnde anlitades för övrigt som producent på Urwitz skiva ”En gång i världen”, från 2013).
David Urwitz har också, precis som nyss nämnda kollegor, en inneboende melankoli i sin röst och i hela sitt uttryck.
– Det mesta av det jag skriver är ganska sorgligt, ibland finns faktiskt inget ljus alls. Men jag börjar med några låtar som ändå ger plats för hopp, så att ni inte väljer att gå hem meddetsamma, sa han lite skämtsamt inledningsvis.
Kvällens repertoar bestod av gamla låtar som varvades med helt nya.
Sedan debuten för elva år sedan har Urwitz släppt sju album varav det senaste är en sammanfattning av de första tio åren: "Ett försök till samling – David, vad är det du vill höra?" (från 2015).
Tillbaka till melankolin. Det finns nämligen några teman som David Urwitz ofta återkommer till i sina texter, till exempel längtan – både längtan bort och längtan till något eller någon. Han skriver också om detta att ständigt behöva dras med sig själv, och om kärlekssorg och andra förluster. Många texter tycks fungera som en form av syndabekännelse. Det högst mänskliga i att fela går lite grand som en röd tråd genom texterna.
Det blev en intim och stämningsfull spelning på musikbiblioteket. Urwitz hade dock förtjänat en betydligt större publik än de 20-30 som hade samlats.