Tidigare har hon besökt festivalen som körsångerska bakom artister som Eldkvarn och Traste Lindéns Kvintett.
Och i andra sammanhang har hon, inte att förglömma, även körat för punkbandet Imperiet och för Ulf Lundell.
I slutet av 90-talet var Ebba på väg att bli ännu ett svenskt musikexportnamn. Debutalbumen "Been There" (1997) fångades upp av Madonnas skivbolag Maverick och Ebba gav sig ut på turné från kust till kust i USA.
17 år senare är hon rotad i Nacka, utanför Stockholm, skriver musik i sin egen takt och håller kurser i meditation och yoga.
Vad hände med den internationella musikkarriären då?
Skivbolaget Maverick ville smida medan järnet var varmt och hoppades på en snabb uppföljare till debutplattan.
Pressen passade inte Ebba, och samarbetet bröts.
Sedan dess har musikkarriären varvats med andra engagemang. Under några år drev hon exempelvis en krog i Stockholm tillsammans med maken Thomas Knigge.
Men till musiken tycks hon alltid återvända.
Äkthet, ja närmast rå ärlighet, är ord som ligger nära till hands när man ska försöka beskriva Ebba Forsbergs röst och musik. På den punkten tycks hon inte kompromissa.
Sammanlagt har hon givit ut sex album genom åren.
Det senaste, "Falling Folding Flipping Feeling", släpptes 2011. Innan dess gav hon ut två skivor i samarbete med Mikael Wiehe: "Dylan på svenska" (2007) och "Ta min vals" (2009). På den sistnämnda sjunger Ebba Forsberg låtar av Leonard Cohen (i översättning till svenska av Wiehe).
Eftersom Wiehe och Forsberg uppträder i ruinen samma kväll är det nog inte alldeles otänkbart att de framför några låtar tillsammans.
– Visst, så kan det bli. Jag tänkte jag skulle slå honom en signal nu och höra efter vad han känner för, säger Ebba när vi pratas vid över telefon.
Fredagens konsert i slottsruinen är en av få, därmed exklusiva, spelningar som hon gör i sommar.
– Jag är ju inte på turné eller så, utan genomför bara ett fåtal spelningar som är inplanerade sedan ganska länge.
Från tre års ålder växte Ebba upp dels på en liten ö i Karibien, dels i Botswana, eftersom hennes mammas man var FN-anställd och tjänstgjorde på dessa båda platser.
Först i sena tonåren återvände hon till Sverige.
Hon är med andra ord uppväxt med både engelskan och svenskan som sina språk.
Men när hon skriver lyrik ligger engelskan närmast till hands, förklarar hon.
– Jag är inte särskilt språkbegåvad och har ibland en känsla av att jag har hamnat mellan två språk. Vi pratade svenska hemma men på andra platser var det ju engelska som gällde.
– Mitt emotionella språk har ändå blivit engelskan i första hand. Delvis tror jag det beror på att det finns fler ord att välja på i det engelska språket, vilket ger större frihet. Det är också lättare att hitta det exakta ordet, eftersom språket är mer detaljrikt. Det rymmer ju ett större ordförråd.
– Å andra sidan kan svenskan bli väldigt brutal när man träffar rätt. Det kan bli naket och effektfullt, menar hon.
Vad har du för förhållande till den svenska visan?
– Generellt sett upplever jag det som att folk överhuvudtaget inte har någon kontakt med vistraditionen längre. Jag tror att en orsak till det är att vi kommunicerar och umgås med varandra på ett helt annat sätt i dag än vad tidigare generationer gjorde. Numera kommunicerar vi i mångt och mycket via sociala medier. Det är lite sorgligt tycker jag.
– Men jag har fått mig till livs Taube, Bellman och Ferlin tack vare min pappa Lars Lennart Forsberg (svensk regissör, filmproducent och manusförfattare, reds anm). Han spelade fiol, gitarr och dragspel och var en duktig underhållare. Han kunde alla texter och alla melodier. Jag uppskattar verkligen att jag fick ta del av hans musiktradition.