– Jag tyckte att musiken lät töntig och att texterna bara handlade om blommor, vindar och blå hav. Och låtarna hade man ju hört en miljard gånger på radio och i andra sammanhang, säger Timo Räisänen.
Exakt. Det är ju precis så det kan bli med musikaliska nationalklenoder. De spelas så många gånger att man till slut varken hör musiken eller uppmärksammar innebörden i texterna.
Vad var det som fick dig att komma på andra tankar?
– Jag har en god vän att tacka för det. Han är arrangör och kom hem till mig en kväll för tre år sedan och sa att han fått en bra idé som han skulle vilja förverkliga. Den gick ut på att arrangera en konsert med Göteborg Wind Orchestra och mig. Vi skulle framföra musik av hans stora idol Ted Gärdestad.
– Jag trodde faktiskt att han skämtade först, och när jag förstod att han inte gjorde det visste jag inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela.
När vännen gått hem letade Timo efter Youtube-klipp med Ted Gärdestad och hittade ett där Ted framförde låten ”Viking”.
– Introt var skittöntigt men så tyckte jag att musiken svängde ändå, kopiöst mycket. Texten var ju jättelarvig ... ”tänk om jag vore en viking”. Men så plötsligt förstod jag. Det var ju hela poängen, det vill säga att den skulle vara larvig. Jag blev såld då.
– Det här var för övrigt ett barnprogram från mitten av 70-talet med en speedad Tommy Körberg som programledare, Kika Digga Ding hette det.
Efter det lyssnade Timo vidare och fann skatter som ”I den stora sorgens famn” och ”Come give me love”.
– Då upptäckte jag djupet i hans melodier. I en månads tid var jag inne i en bubbla då jag bara lyssnade på hans musik. Det var häftigt! De där hitlåtarna som jag tidigare avvisat som banala är ju allt annat än det.
Så småningom började Timo fundera över vad han själv skulle kunna tillföra låtarna.
– Nu när jag upptäckt kvaliteterna kändes det självklart att jag faktiskt skulle kunna bidra med något, säger han.
– Jag älskar att göra covers på välskrivna hits, att bryta ner låtarna till texter och ackordföljd. Som Whitney Houstons ”Didn´t we almost have it all” till exempel. Den är ju så bra så man baxnar.
Det blev fler konserter än det från början var tänkt för Timo Räisänen och Göteborg Wind Orchestra.
Dels för att det kändes så tomt när allt var över efter fem konserter, dels för att publiktrycket var stort. Många var intresserade av programmet.
De första konserterna gavs i Kronhuset hösten 2013 och efterföljande vår fortsatte man med programmet på Göteborgsoperan.
Sommaren 2014 gav Timo några enstaka spelningar med sitt Ted Gärdestad-program. Och så småningom, när han insåg att han inte skulle tröttna på låtarna, blev det aktuellt att spela in en skiva.
”Timo sjunger Ted” släpptes i mars i år.
Du har ju mest sjungit på engelska innan. Var det en stor sak för dig att börja sjunga på svenska?
– Ja, det var det. Jag försökte göra en skiva på svenska redan 2012 men kastade materialet. Det var inte jag. Jag kunde inte sjunga på svenska. Det blev inget ärligt uttryck.
– Egentligen är ju inte svenska mitt modersmål. Vi pratade engelska hemma när jag växte upp. Det är säkert en förklaring till varför det inte kändes bekvämt med svenskan.
Vad fick det att lossna då?
– Jag var med i tv-programmet ”Alla tiders hits” 2013 och gjorde en version av Anna-Lena Löfgrens ”Lyckliga gatan”. Det var första gången som det kändes okej för mig att sjunga på svenska. Efter det var steget inte så stort att fortsätta på den inslagna vägen. Det var roligt att utveckla min ”svenska röst” och jag hittade ett sätt att sjunga på som känns lika bekvämt som när jag pratar. Det handlar nog mycket om vana.
I sommar medverkar du på Visfestivalen. Vad har du själv för relation till visan?
– Mina föräldrar är invandrare uppväxta i Indien respektive Brasilien med angloindiskt respektive finlandssvenskt påbrå. Vi pratade engelska hemma som sagt var. Jag har framför allt lyssnat på amerikansk vis- och folkmusik, som Bob Dylan till exempel. Svensk vismusik har jag börjat bekanta mig med först i vuxen ålder.
– På Visfestivaler spelar jag lite mer nedtonat. Men visst kan säkert en och annan som inte är van vid min stil bli lite chockad. Jag misshandlar ju gitarren, säger Räisänen.
– Skämt å sido. Det viktigaste för mig är direktkontakten och kommunikationen med publiken. Jag vill att publiken ska lyssna och känna när jag spelar. Det är ju därför jag håller på med det här.