Dagens unga är inte intresserade av att vårda en åldrande befolkning. På allt fler platser i landet finns inte tillräckligt många sökande för att ens genomföra utbildningar. Innevarande läsår tvingades till exempel Lapplands gymnasium ställa in vårdprogrammet, trots att Kiruna kommun garanterat alla elever tillsvidareanställning efter examen.
Om detta har det skrivits åtskilligt, men orsaken är så infekterad att ingen ens vill diskutera den. Allra minst de som orsakade problemet, politikerna och deras tjänstemän.
När jag sökte till gymnasiet 1973 hade vårdlinjen de högsta intagningskraven av alla inriktningar. Det var hit de mest studiemotiverade flickorna sökte sig. Så var det till i början av 1990-talet. 1980 var det fyra gånger fler kvalificerade sökanden än antalet platser på landets gymnasiala vårdutbildningar
Vändningen kom efter bank- och finanskrisen, vid genomförandet av Ädelreformen. Det var en illa genomtänkt och ännu sämre genomförd förändring av äldreomsorgen. Långvården stängdes. Åldringar i livets slutskede skickades till vanliga lägenheter att vårdas av hemtjänsten. Kommunerna bröt mot arbetsmiljölagen, facket tittade bort och följden blev att tiotusentals kvinnor lyfte sönder sig.
Försäkringskassan vägrade de arbetsskadade ersättning. Så är det fortfarande. För samma skada får en manlig snickare livränta, medan kvinnliga undersköterskor nekas. Vårdens lågstatusyrken uppfyller inte grundläggande krav på god arbetsmiljö och fungerande försäkringsskydd.
Västervik löste problemet som många andra kommuner. De satte press på företagshälsovården att inte orsaka dyrbara rehabiliteringar. Läkarna ställde samma diagnos på alla drabbade: Lumbago. Det betyder ryggskott och är ett kodord för att smärtorna är inbillade och beror på psykosociala eller arbetsrelaterade problem.
I första skedet sjukpensionerades massor av kvinnor. Efter att riksdagen stoppat den möjligheten blev de drabbade långtidssjukskrivna utan rehabilitering. Sedan tubbades de sjukskrivna att säga upp sig med hot om avsked. De som inte lät sig skrämmas blev till sist utköpta.
Ädelreformen är orsaken till epidemin av sjukpensioneringar och långtidssjukskrivningar. De skyldiga är politiker och tjänstemän som inte klarade av att genomföra en i grunden sund förändring av äldreomsorgen. Ingen annan reform har i modern tid orsakat så många arbetsskador och så mycket lidande.
De drabbade kvinnorna är i dag svartlistade på arbetsmarknaden. Det spelar ingen roll om eller hur mycket de vidareutbildar sig. Ingen arbetsgivare är beredd att ta över ansvaret för sjuklön och rehabilitering, oavsett vilka bidrag som utlovas. Kommunerna förväntar sig att kvinnorna som de själva förgripit sig på ska vara gratis och åtföljas av anordnarbidrag, fas 3.
Ädelreformen var ett storskaligt övergrepp på tiotusentals medborgare. Det är också ett samhällsekonomiskt slöseri av gigantiskt format. Många av dessa kvinnor var de mest studiemotiverade när de lämnade högstadiet, med högre slutbetyg än sina blivande chefer. De var och borde till viss del fortfarande vara en stor resurs i andra yrken.
Innan den här varbölden kommer upp till diskussion och får en anständig lösning, så går krisen i vården inte att lösa. Ungdomarna är väl medvetna om hur illa deras mödrar blev behandlade och undviker vårdyrken som pesten.