Särskilt kvinnor och unga väljer bort nyheter, enligt en undersökning.
Är vi redo för kris eller krig? Den frågan ska komikern Kristoffer Ahonen Appelquist reda ut i en ny beredskapsserie från UR. Den 6 maj har "Sverige, krisen och jag" premiär i SVT.
Producenten på UR kallar satsningen för en folkbildande resa. Serien ska närma sig ämnet beredskap med en blandning av humor och allvar.
Med andra ord – vår törst efter lättsam underhållning och dragning till kändisar ska få oss att titta på programmet. Och när vi väl har börjat titta ska vi matas med kunskap om vad vi kan göra för att klara en allvarlig kris.
Greppet är inte nytt. Det är en klassisk strategi att försöka paketera information och reklam på ett aptitligt och lättuggat sätt för att få människor intresserade.
Exempel. För tio år sedan fick Felix Herngren flyga Gripen över Linköping, i ett avsnitt av serien "Felix stör en ingenjör" på TV4. Programidén? Att en kul kändis ska träffa framgångsrika svenska ingenjörer och ta reda på mer om deras spännande arbete. Och att upplägget var en dröm för de företag som hoppas att fler unga ska söka till ingenjörsprogram var ingen tillfällighet. Branschorganisationen Teknikföretagen delfinansierade produktionen.
Det är dock lite uppseendeväckande att även statliga verksamheter alltmer har börjat ta till kändisar och underhållande paketering för att nå ut med samhällsinformation.
Systembolaget finansierar genom sitt dotterbolag IQ dramaserien "Ruset", som går att se på Tiktok. I den porträtteras ungas relation till alkohol och hur den påverkar relationer – det vill säga negativt. Målet är att få unga att supa mindre. "Kulturen har alltför länge romantiserat alkohol", säger IQ:s vd apropå satsningen.
Kändisar anlitas även för att nå ut med olika budskap. Polisen, Brottsoffermyndigheten, Skolverket och Arbetsförmedlingen är alla exempel på myndigheter som har lagt skattepengar på att nå ut via influencers.
Kanske är det också såhär det måste gå till, när medielandskapet blir alltmer upphackat och konkurrens hårdnar om uppmärksamheten. Vi vet också att var tredje svensk undviker nyheter för att de är för negativa eller får dem att må dåligt, enligt en rapport från SOM-institutet.
Så det är nog helt rätt att UR satsar på en lättsam beredskapsserien. Samtidigt är det trist att vi inte kan prata om allvarliga saker, som beredskap för kris och krig, utan behöver närma oss ämnet i mer lättsmält form. För allt i livet är inte roligt. Och ju mer som paketeras som underhållning, desto svårare lär det bli för oss att prata om tunga saker.
Det vore därför något av en beredskapsinsats att prata allvar. Att närma oss ett ämne utan humor.
Under pandemin var de också just det här som Anders Tegnell, bosatt i Vreta Kloster, gjorde. Landet lyssnade när han i rollen som statsepidemiologen talade på Folkhälsomyndighetens pressträffar.
Varför fick han då så stor uppmärksamhet och förtroende under den där skakiga tiden? Det var ju långtifrån självklart att det var just han som skulle bli ansiktet utåt för hela den svenska hanteringen av pandemin.
Tidigare stastepidemiolog Anders Tegnell visade under pandemin att han tog sin uppgift på allvar.
Anders Tegnells styrka där och då var nog att han var saklig och påläst. Hans klädstil – eller kanske snarare frånvaron av den – underströk att han lade sin tid på att jobba och inte matcha kläder. Att han framstod som lite tråkig och insnöad på sitt område var även det förtroendeingivande.
Sammanhanget krävde sitt allvar, och fick det av Anders Tegnell.
Och det här väcker en fundering – misstar sig programmakare och myndigheter? Svensken kanske inte alls är oförmögen att ta till sig komplexa och allvarliga ämnen. Kanske är en del av problemet det omvända. Att det inte satsas på allvarliga program och informationskampanjer. Att vi lever i en tid när allvarliga ämnen inte tas på allvar.