Regeringen har kommit överens med Vänsterpartiet och Alliansen om att ett amorteringskrav på bolån ska införas. Politiskt motiveras kravet utifrån oron för hushållens höga skuldsättning. Samtidigt är staten anmärkningsvärt nog med och driver på när skulderna växer.
Turerna kring ett amorteringskrav har varit många. I mars i år meddelade Finansinspektionen att ett krav skulle införas och preciserade till och med datum till den 1 augusti. Under veckorna som följde steg priserna i de större städerna.
Att det aviserade amorteringskravet haft något med det att göra ville Finansinspektionen dock inte kännas vid under den besvärande presskonferensen i slutet av april, då myndigheten lika plötsligt som motvilligt meddelade att kravet inte skulle införas.
Orsaken till att förslaget fick sättas på lut var att rättsläget var otydligt, något som man kan tycka att en myndighet borde ha tagit fasta på innan den började ändra spelreglerna på bolånemarknaden. Frågan skickades till regeringen.
Häromveckan meddelade regeringen att den nått en överenskommelse i riksdagen om att låta införa ett amorteringskrav på bostadslån, preliminärt den 1 maj nästa år.
Skuldkvoten, vilket är hushållens totala skulder i förhållande till disponibla inkomster, var sammanräknat närmare 172 procent förra året. Det innebär att hushållen är sårbara inför oförutsedda händelser eller en nedgång i ekonomin. Att betala av på sina bostadslån är med andra ord en klok idé. Sparandet ger ekonomisk trygghet och oberoende. Så långt är den amorteringskultur en riksdagsmajoritet önskar se god.
Problemet är dock att ett amorteringskrav dels riskerar att göra det svårare för den som ännu inte har etablerat sig på bostadsmarknaden att komma in, dels inte löser grundorsaken till hushållens höga skuldsättning – vilken i stor utsträckning är den överreglerade bostadsmarknaden.
Från amorteringskravet finns många undantag. Det ska bara gälla för nya bolån, men inte om man köper nybyggt. Vid arbetslöshet, skilsmässa eller vissa andra skäl kan man få uppskov. Alltså lär kravet inte bli så effektivt som myndigheterna hade hoppats, men ändå lyckas göra det tuffare för framförallt unga att köpa en bostad.
Med ena handen kan politikerna hålla upp amorteringskravet och säga att de ”gjort något” åt skuldsättningen. Samtidigt underlåter de att ta tillfället med de låga räntorna i akt och börja trappa av ränteavdraget. Således fortsätter staten att med andra handen sponsra lånande och uppmuntra skuldsättning.
Frånvaron av verkliga initiativ till att öka utbudet av bostäder, vilket är en grundorsak både till bostadsbristen i områden där folk vill bo och till den höga belåningsgraden, förbättrar inte heller läget.
Riksdagen går nu vidare med amorteringskravet. Medborgarna väntar fortsatt på en politisk överenskommelse som ser till helheten, med reformer som nedtrappade ränteavdrag, slopad reavinstskatt, marknadshyror och minskat regelkrångel.