Ledare: Andersson förlitar sig på USA och Nato

När statsminister Magdalena Andersson, flankerad av ÖB Michael Bydén, i måndags höll en presskonferens med anledning av det försämrade säkerhetspolitiska läget betonade hon inte att Sverige var alliansfritt. Tvärtom lyfte hon fram att det pågick diskussioner med Nato och hon talade om ”vännerna i USA, Kanada och Storbritannien”. Hennes budskap var att det är viktigt att alla talar med samma röst – ”EU, Nato och den transatlantiska länken”.

Att Magdalena Andersson deklarerar att Sverige är del i en grupp av länder med liknande värderingar skapar trygghet. För vem vill vara ”fri” från allianser när det verkligen gäller? Anderssons tilltro till Nato och USA innebär ingen förändring av svensk säkerhetspolitik. Den är snarare uttryck för en kontinuitet som funnits sedan Kalla krigets slut.

Nyligen berättade till exempel Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten att Palme i ett kassaskåp förvarade skriftliga garantier från USA om att undsätta Sverige om vi skulle angripas (Expressen 14/2). Uppgiften borde inte komma som en överraskning för någon. Flera forskare har lyft fram och visat på banden mellan Sverige och USA under Kalla kriget. Neutralitetspolitiken var en nödvändighet som framför allt syftade till att hålla Finland någorlunda självständigt gentemot Sovjet. Garanten för Sveriges överlevnad som nation var inte neutraliteten utan vänskapen med USA.

Ändå är det många som fortfarande tror, eller låtsas tro, på myten om neutralitet som det högsta goda. De föreställer sig inte bara att Sverige stod utanför alla samarbeten under Kalla kriget. Ofta har de också uppfattningen att alliansfrihet är ett eftersträvansvärt tillstånd för ett litet land. Men vem tror på allvar att Estland, Lettland och Litauen hade kunnat bevara sin självständighet om de inte varit medlemmar i Nato? Eller att Sverige ensamt skulle kunna värja sig mot aggression från en stormakt?

Krisen som Putin skapat i Ukraina har gjort alltfler medvetna om att vår säkerhet bygger på att vi samarbetar med andra. Sådant samarbete måste förberedas i god tid. Det kan inte ingås först när faran väl är framme. Sverige måste över tid framstå som en pålitlig bundsförvant för dem på vilkas hjälp vi hoppas.

Ulf Kristersson (M) sa nyligen att han tror att Sverige snart kommer gå med i Nato (Expressen 9/2). Han gav nästan intryck av att ha fått signaler om att inställningen är på väg att svänga inne i Socialdemokraterna. Kanske är det så. Inte ens de mest tjurskalliga inom S kan snart låtsas som att alliansfrihet är något att stå efter. Ensam är inte stark i säkerhetspolitiken. Sveriges styrka är att vi tillhör en familj av demokratier.