Moderaterna föreslår nu en översyn av nödvärnsrätten i syfte att utöka den. Frågan aktualiseras av återkommande fall av grova rån och attacker i offrens hem. Vi har även fall där personer ingripit och hjälpt andra men själva sedan blivit dömda, vilket har lett till att folk drar sig för att ingripa. Och i glesbygden, där den polisiära närvaron lyser med sin frånvaro, finns det sällan någon hjälp att få vid ett pågående brott och man är utlämnad till sig själv.
Rättspraxis visar en stor variation på nödvärnssituationer där den angripne bedömts ha överskridit sin nödvärnsrätt och använt oproportionerligt våld i förhållande till situationen. I vissa fall bedöms gärningen som om inte angriparen först attackerat. Nödvärnsrätten tolkas i dag strängt mot den nödvärnsberättigade, ofta i strid med den allmänna rättsuppfattningen.
Det finns ett rättspolitiskt syfte med den strikta tolkningen, som kräver att ansvarsfrihet för den angripne inte ges om det föreligger en uppenbar disproportionalitet i det använda våldet. Detta syfte är att minska våldsutövandet i samhället och undvika exempelvis straffria uppgörelser mellan kriminella. Det är dessvärre ännu ett exempel på restriktioner som drabbar brottsoffren. I stället för att lägga ansvaret där det hör hemma, hos angriparen, förväntas brottsoffret kalkylera om och hur mycket han eller hon vågar försvara sig under pågående attack.
Tar man beslutet att attackera någon eller att bryta sig in i någons hem, ska man vara ansvarig för konsekvenserna. Oavsett om offret försvarat sig eller inte.
Det är därför välkommet att Moderaterna vill sätta offrets liv och hälsa före angriparens, och att situationen i vilket angreppet sker ska spela en större roll i sammanhanget. Att den angripne ska få använda tillgängliga tillhyggen eller vapen för att försvara sig, samt använda nödvärnsvåld till dess att angriparen inte längre utgör ett hot borde vara självklarheter.
Emellertid innehåller förslaget fortfarande brasklappar i form av att offret ska vara skyldig att fly om han eller hon kan göra det utan uppenbar risk för sig själv. Angriparens egen nödvärnsrätt anses även behöva ligga kvar på samma nivå som i dag. Vilket återigen öppnar för tolkningar i rätten. Det lyfter dessutom ansvaret för konsekvenserna bort från angriparen.
Vi är ännu inte på den nivån att det statliga våldsmonopolet kapitulerat helt men nog kan det kännas som att vi är på god väg. En utökad nödvärnsrätt är nödvändig. Den är inte tillräcklig men ett steg i rätt riktning. Ansvaret ska ligga hos den som angriper och inte den som försvarar sig.