Samtidens förhärskande förhållningssätt till Sverigedemokraterna präglas av en syn på ansvar som inte är förenlig med liberala grundprinciper.
Inom liberalismen betraktas individen som samhällets viktigaste moraliska subjekt. Med en fri vilja, åtminstone i bemärkelsen att individen kan styra sitt beteende, är denne också moraliskt ansvarig för sina handlingar. Andra personer kan vi däremot inte styra. De har en vilja skild från vår egen. Således kan vi ha synpunkter på andras agerande. Men inte ta på oss ansvaret för deras handlingar.
Ett samhälle som inte värnar denna princip utvecklas i en säregen riktning. Om en släkting kör onykter får man själv räkna med samhällets fördömande. När grannen fuskar med skatten blir hela grannskapet medskyldiga. Den som drabbas av denna samröresskuld kommer att agera därefter. För att slippa bära skuld måste omgivningen, med mer eller mindre tvång och våld, se till att personen ändrar beteende.
En alternativ strategi till tvång är isolering. Genom att ta avstånd från grannen och hävda att denna syndare inte är en av grannskapet kan omgivningen försöka undvika att drabbas av skulden. För att isoleringsstrategin ska fungera krävs också att man ser till att ingen annan i gruppen har någon form av samröre med den där grannen. Varje form av samröre med någon i omgivningen skulle göra hela gruppen mottaglig för samröresskuld. Därför måste varje tillfälle tas i akt att påpeka när någon umgås eller talar med syndaren och att kollektiv fördömelse är att vänta om inte samröret upphör.
Det är ingen slump att totalitära stater, där man riskerar straff och förföljelse för något en anhörig gjort eller sagt, ofta har en hård social kontroll och välutvecklade angiverisystem. Principen om ”skuld genom samröre” eller ”skuld genom samsyn” är ett argumentationsfel som inte är värt att försvara. Men det är denna antiliberala princip Liberalerna och Centerpartiet klamrar sig fast vid när de menar att de inte kan regera med ovillkorat stöd av SD.
Om en notorisk lögnare instämmer i mitt påstående så påverkar inte det sanningshalten. Att en misogyn nazist delar min politiska åsikt gör den inte mindre värd. Inte ens om – ve och fasa – en sverigedemokrat tycker som jag påverkar det kvaliteten i mina utsagor.
Ovillkorat stöd från en annan person eller ett annat parti är okomplicerat ur ett moralisk och politiskt perspektiv. Åtminstone ur ett liberalt sådant. Att vara en anpassling i debatten och ta på sig ansvaret för andras åsikter är däremot djupt problematiskt då det bekräftar och reproducerar tankefällor som är allt annat än liberala.
Möjligen blir de antiliberala ryggmärgsreflexerna i förhållandet till SD så småningom en historisk parentes och sprider sig inte allt för långt utanför partipolitiken. Möjligen kan vi snart fokusera mer på vem som tycker vad än vem som pratar med vem. Och möjligen kan det kräva att Liberalerna och Centerpartiet tar sig en funderare över hur viktig den där liberalismen egentligen är.