Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU, gick den 2 september ut på SvD Debatt och kritiserade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) för hans passivitet. ”Lite snack och lite verkstad” var betyget från SSU:s nyvalde förbundsordförande Philip Botström.
SSU förordar vad de kallar en ”byggamnesti”. Själva ordet leder tankarna till ett Sverige där hus plötsligt kan växa upp likt nybyggarstäderna längs den amerikanska järnvägen, utan några lagar och regler som sätter hämsko på framväxten av nya bostäder. Nu är så inte fallet. Artikeln tar upp det angelägna i att förenkla den byråkratiska processen som gör att planerade byggen drar ut på tiden, inte minst de överklaganden från grannar som vanligtvis kommer som ett brev på posten. I övrigt så efterfrågas ökad politisk styrning – inte en särskilt befriande amnesti.
En politiskt överreglerad bostadsmarknad är det som idag skapar bostadsbrist. Exempelvis lönar det sig inte att bygga hyresrätter på grund av hyresregleringen. Det är politiska beslut som leder fram till att en av glesbygdskommunernas främsta attraktionskrafter – möjligheten att bo naturskönt – slås undan av det för storstäderna anpassade strandskyddet.
Regeringens medicin mot bostadsbristen stavas subventioner, gärna riktade mot miljonprogramområdena. De bostäder i förorten som är extra nedgångna ska få riktade bidrag. Det är en ren belöning till de kommunala hyresvärdar som under lång tid misskött sina fastigheter.
I den nyutkomna antologin Varken bildning eller piano (Timbro, 2015) skriver arkitekturhistorikern Henrik Nerlund om stadsplanering och de tankeströmmar som präglade miljonprogrammens själlösa arkitektur. Det intressanta i sammanhanget är att många av de regleringar som idag hämmar bostadsbyggandet är ett arv från den tiden.
Nerlund argumenterar för stadsplaner som erbjuder en större frihet, mindre byråkrati samt bättre möjligheter för småskaliga byggen vilket kommer leda till en större arkitektonisk variation. Han efterlyser tydliga spelregler kring exempelvis höjdbestämmelser, samt klara gränser mellan det offentliga – gatan och parken – och den privata tomten. Men istället för att göra detaljplaner för varje enskilt hus gör kommunerna generella planer för stora områden som sedan successivt kan bebyggas.
Nerlund förespråkar ett bostadsbyggande som, inom ett tydligt ramverk, tillåts verka utifrån marknadsekonomiska principer. Hans ideal är stadsgatan, där människor rör sig på trottoarer istället för i gångtunnlar. Offentliga gator bildar ett nät av korta kvarter med många korsningar. På gatunivå blandas butiker, restauranger och kontor.
Det var en övertro på politikers förmåga att möta människors behov som ledde fram till miljonprogrammen. Resultaten ser vi idag: otrygga områden med ett nedgånget köpcentrum med många tomma lokaler. Idag har förhoppningsvis de flesta övergett tanken på social ingenjörskonst genom stadsplanering. Men regleringarna som lamslår bostadsbyggandet är ett arv från en tid när politiker alltid visste bäst.