Under valrörelsen varnades det friskt om att demokratin är hotad om högeroppositionen skulle vinna valet. Nu är dessa orosmoln bortblåsta och den nyblivna oppositionsledaren vill i stället prata sakpolitik. Det verkar också som att Andersson kan tänka sig att hålla med i flertalet sakfrågor.
Den före detta statsministern vill till och med ta del av äran för den nya migrationspolitiken. “Paradigmskiftet ägde rum 2015 och det genomförde vi”, sa Andersson i en intervju i Expressen (25/10). Det är en sanning med modifikation. Visst införde den S-ledda regeringen en del restriktioner, men de var otillräckliga och berodde till stor del på press från oppositionen. Dåvarande miljöpartistiska språkröret Åsa Romsons tårar är talande för hur motvilligt regeringen agerade i frågan under flyktingkrisen. Det är mycket osannolikt att någon av de regeringar som Andersson ingått i hade varit villig eller kapabel att genomföra det paradigmskifte som regeringen nu beslutat att driva igenom.
I intervjun uttrycker Andersson en oro för att regeringen kan komma att agera för långsamt. Förslag behövs på bordet redan nu. Det är en smula ironiskt att den före detta statsministern oroar sig för just detta, eftersom både Stefan Löfvens och Anderssons regeringar återkommande med rätta kritiserats för att arbeta för långsamt och för att ha skjutit viktiga frågor framför sig. Exempelvis gällande Cementas kalkbrytning på Gotland, försörjningsberedskapen efter pandemin eller bristen på fängelseplatser.
Men även om Andersson inte vill kännas vid sitt eget partis tillkortakommanden de senaste åtta åren så är denna kovändning i grunden något positivt. En ansvarsfull opposition är en viktig del av demokratin, och det vore ett styrketecken för båda parter om regeringen och Socialdemokraterna fick till stånd breda överenskommelser gällande rättspolitiken och migrationen. Då blir det ett stabilare bygge, som inte riskerar att braka samman i ännu en kris vid nästa regeringsskifte.
Anderssons närmande till regeringen är därför välkommet. Hon ville inte ta avstånd varken från ett nationellt tiggeriförbud eller en kraftig minskning av antalet kvotflyktingar, och framhävde även att S vill gå ännu längre än regeringen gällande arbetskraftsinvandringen. Det verkar med andra ord finnas grund för samarbete, om än i ganska begränsad utsträckning än så länge.
Men frågan är varför Socialdemokraterna så tydligt bytt fot nu efter valet. Och även om det verkligen är regeringen som Andersson är intresserad av att stryka medhårs, eller om det är Sverigedemokraterna. Lägger de kanske grunden för en rödgul regeringskoalition 2026? Det så kallade hotet mot demokratin vägde i så fall synnerligen lätt för Magdalena Andersson.