Brå:s varningar bör vara en väckarklocka även för Västervik

Att de svenska kriminella gängen och klanerna ägnar sig åt infiltration av det svenska samhället är ingen nyhet. Och borde inte få någon att bli förvånad längre. Det är dock viktigt att Västervik tar frågan på allvar. Hittills har man inte imponerat.

Västervik behöver ta hoten från den kriminella miljön på allvar. Oavsett om det handlar om oro på stan eller infiltration på beslutsfattande nivåer, poängterar VT:s ledarskribent.

Västervik behöver ta hoten från den kriminella miljön på allvar. Oavsett om det handlar om oro på stan eller infiltration på beslutsfattande nivåer, poängterar VT:s ledarskribent.

Foto: Andreas Johansson

Ledare2024-06-27 20:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Innehållet i korthet

  • Svenska kriminella gäng infiltrerar samhället, inklusive kriminalvård, kommuner och banker, för att få information och påverka beslut. Detta är ett utbrett problem som ger kriminella organisationer pengar, inflytande och kraft att fortsätta utvidga sin verksamhet.
  • Rapporten från Brå visar att det är långt kvar innan problemet är under kontroll. Kunskapen om detta är ofta låg, särskilt i mindre kommuner. Ofta utreds inte oegentligheter.
  • Lösningen är bättre kunskap, en mer medveten säkerhetskultur och mer utförliga kontroller av rekryteringar och verksamheten. Kommuner som Västervik behöver ta in kunskapen och skapa goda rutiner, samt hantera problemet proaktivt, menar vår ledarskribent.

Polisen har öppet talat om problemet under ett antal år. Regelbundet hör vi nyheter om hur kriminella nätverk infiltrerat kriminalvården, kommuner och banker för att få information och påverka beslut. ”Möjliggörare” har blivit ett begrepp i allmänhetens medvetande. Problemet är utbrett och finns i alla sektorer, och ger de kriminella organisationerna pengar, inflytande och kraft att fortsätta utvidga sin verksamhet. 

De kriminella nätverkens verksamhet är i grunden systemhotande, och den synliga brottsligheten som skjutningar och sprängningar är bara toppen på isberget. Att vi behöver göra allt som står i vår makt för att hindra infiltrationen är uppenbart. Frågan är bara hur. Och hur långt vi är beredda att gå för att stoppa utvecklingen. 

I Brå:s rapport ”Möjliggörare för kriminella nätverk”, som kom i våras blir det tydligt att vi har mycket långt kvar innan vi har problemet under kontroll. Problemet finns i hela landet men kunskapen är ofta låg, exempelvis i mindre kommuner. Och om det uppdagas oegentligheter så är chansen låg att polisen utreder det, vilket gör att infiltratörer kan jobba kvar och riskerar att fortsätta gynna de kriminella. 

Rapporten beskriver olika nivåer av medvetenhet hos möjliggörarna. Vissa är omedvetna om sin roll och luras att dela information. Andra har i sina positioner lockats eller med hot tvingas att samarbeta med nätverken. Sedan finns de som aktivt sökt sig till olika positioner i syfte att infiltrera. Det rör sig ofta om släktingar och familjemedlemmar till de kriminella. 

Motmedlen är bättre kunskap, en mer medveten säkerhetskultur och mer utförliga kontroller av såväl rekryteringar som av verksamheten. 

För en kommun som Västervik handlar det om att ta in kunskapen och skapa goda rutiner både centralt och i respektive förvaltning. Samt att politikerna vågar se problemet och att det måste hanteras proaktivt. Tidigare har politiken inte imponerat på området, och förslag på att ta fram mer lokala fakta kring hedersbrott och kriminalitet från gäng och klaner har röstats ned. Och vänstern i kommunen har uppenbara problem med förslag som höjer säkerheten och tryggheten för befolkningen, såsom i frågan om ”kommunala” ordningsvakter, som Socialdemokraterna av någon outgrundlig anledning ansåg skulle skapa sämre trygghet för befolkningen. 

För att få bukt med problemet kan man behöva utgå från polisens kunskap om nätverken och dess tentakler. Och göra extra kontroller på de personer som inte bara ingår i kretsen av kriminella, utan även de strax utanför. Det är här det börjar brännas. 

Det bryter mot liberala principer och går emot humanisters ryggmärgsreflexer att behandla människor utefter vilka släktingar de har. Samtidigt finns det goda grunder för varför vi behöver misstänkliggöra dessa personer, som rekryteringskandidater och som anställda. 

Goda principer kommer att behöva ställas mot varandra. Risken är att vi inte gör något alls i vår vilja att inte bryta mot goda principer. Men ju längre vi väntar, desto otrevligare kommer det att bli att ta tag i saken. 

Kanske behöver vi fortfarande partier som är beredda att alltid gå ett steg längre. Och som tvingar sina samarbetspartner att rannsaka sina argument och sina värderingar, för att därefter (ofta) säga stopp och belägg, men ibland komma fram till att de kanske ändå har en poäng.