I dagarna debatteras vapenfrågor i riksdagen, en fråga där tillkännagivande efter tillkännagivande under åren har staplas på varandra. Inte mindre än 35 uppmaningar har justitieutskottet riktat till regeringen med begäranden om att förbättra de svenska vapenlagarna. Regeringen har i två mandatperioder slagit dövörat till, och Sveriges mest laglydiga grupp, de legala vapenägarna, börjar misströsta.
För regeringen nöjer sig inte bara med att ignorera riksdagens uppmaningar, begrava dem i utredningar eller påstå att de bereds i regeringskansliet år ut och år in. I vissa frågor, som exempelvis frågan om tidsbegränsningen på vissa vapenlicenser, har regeringen rakt ut trotsat riksdagen och uttalat att de förändringar som efterfrågats inte kommer att införas eftersom regeringen är emot dem. Det är ett lika anmärkningsvärt uttalande som förfarande.
Ur dödläget finns två vägar framåt. Antingen skaffar sig riksdagen de medel och den kompetens som behövs för att lagstifta på egen hand, vilket också förutsätter att viljan finns och används. Eller så riktar riksdagen en misstroendeförklaring mot de statsråd som trotsar den. Handling och konsekvens, kallas det i andra sammanhang.
En stor del av ansvaret för dagens dödläge ligger hos delar av den majoritet som röstat för förändringar i riksdagen. För trots att regeringen uttalat trotsat riksdagen, finns det ett parti som vägrar att ställa ansvariga statsråd till svars.
När Centerpartiet exempelvis röstar ja i riksdagen till förbättrade vapenlagar är det en charad eftersom partiet samtidigt inte är redo att utkräva ansvar av regeringen för vägran att genomföra ändringarna. Tyvärr riskerar den typen av beteende att spä på politikerföraktet då det för väljarna måste framstå som märkliga krumbukter att rösta för en fråga men också medvetet avstå från att utnyttja de möjligheter som står till buds för att driva igenom politiken.
För de legala vapenägarna är exempelvis Liberalernas position tydligare eftersom det röstar nej till flera förbättringar av vapenlagarna, i linje med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Om sakfrågor kan var och en ha olika uppfattningar, vissa anser dem inte tillräckligt viktiga för att ligga till grund för till vilket parti rösten kommer att gå. Men ingen borde acceptera en regering som trotsar riksdagens och i förlängningen medborgarnas vilja. Den som vill ha en förändring gör klokt i att rösta på ett annat regeringsalternativ och regeringsunderlag i höst.