När språkrådet skulle lista nya ord i det svenska språket 2014, fanns förutom attefallshus och selfiepinne även ordet åsiktskorridor med. Begreppet lanserades och definieras av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. Med det menas att det finns åsikter som återfinns hos stora delar av befolkningen men som nästan aldrig hörs i det offentliga samtalet.
De som kritiserar användandet av åsiktskorridor som begrepp brukar anföra två saker. Det ena är att yttrandefriheten inte innebär en rätt att slippa bli motsagd. Det andra är att ett samhälle måste markera mot vidriga åsikter.
Men problemet i Sverige är inte att någon skulle hindras att framföra sin åsikt. Problemet är att den som framför en fullt anständig åsikt utanför åsiktskorridorens ramar, löper stor risk att andra tar heder och ära av vederbörande.
När det offentliga samtalet inte återspeglar hur breda grupper resonerar kring exempelvis tiggeriförbud eller abortfrågan, uppstår ett demokratiskt underskott. Samtidigt lämnas fältet fritt för populist- och extremistpartier att kidnappa dessa ståndpunkter, vilket i sig bidrar till en ytterligare stigmatisering av åsikterna i fråga.
Demoskop har analyserat hur villiga svenskarna är att säga vad de tycker. Undersökningen visar att de flesta är mer benägna att tala öppenhjärtigt i sällskap av familj och vänner än när de talar med arbetskamrater eller okända. Inget konstigt med det. Bekymmersamt är dock att benägenheten att yttra sina åsikter minskar ju längre högerut man rör sig på den politiska skalan. Av de som definierar sig som socialister är det 56 procent som säger att de i stor utsträckning kan tala politik med personer de inte känner så väl. Samma siffra för liberaler är 45 procent och för konservativa 35 procent.
Undersökningen konstaterar också att beroende på vilken politisk fråga man tycker är viktig är man mer eller mindre villig att tala om sina åsikter. De som anser att jämställdhet är den viktigaste frågan är också i mycket hög grad beredda att tala om detta ämne. De som däremot tycker att försvaret, invandring eller lag och ordning är viktigaste frågan tenderar att hålla tyst.
Det offentliga samtalet har i alltför grad kommit att dikteras av ett paradigm som säger att vänsteråsikter är goda, följaktligen måste högern stå för det onda. Sanningen är naturligtvis att de flesta människor, vare sig de definierar sig som höger eller vänster, bärs fram av en god vilja. Däremot skiljer sig problembeskrivningar och lösningar åt.
Borgerligheten måste en gång för alla bryta med vänsterns tolkningsföreträde. Tystnadens kultur blir i slutändan en farlig kultur där personer med traditionella borgerliga värderingar stöts ut, inte bara från åsiktskorridoren utan även från de borgerliga partierna.