Är asfaltsdjungeln barnens nya natur? Många mindre landsbygdsskolor stängs samtidigt som skolgårdarna i städerna får ge plats för stora bostadshus. Där växer den totalurbaniserade generationen upp.
Bostadsbristen har lett till att byggandet av centralt belägna flerfamiljshus har prioriterats. Men allt färre villor, parhus eller radhus uppförs. I hela 20 kommuner har inte ett enda småhus byggts sedan år 2011, skriver Dagens Samhälle (11/2). Nästan varannan svensk bor i ett småhus, men boendeformen utgör endast en femtedel av nybyggnationen. Det är ett skifte i hur människor lever.
Begränsat utbud av småhus och en fortsatt hög efterfrågan påverkar marknaden. Priserna på enfamiljshus steg med två procent bara under sista kvartalet 2015. Men det är stora prisskillnader. Snittpriset för en villa i Västerbottens län är 1,3 miljoner kronor mot 5,3 miljoner i Stockholms län. I Värmland, Gotland och Kronoberg sjönk priserna. Slutsatsen är att många vill bo i villor, men i närheten av de större städerna.
Att småhusbyggande inte tagit fart i städerna beror mycket på att det strider mot den rådande trenden inom stadsplanering – förtätning. Stadsarkitekterna ritar igen många av städernas öppna ytor. Grävskopor och betong avslutar jobbet.
På skolgårdar i Stockholm har förtätningen blivit extra tydlig. Barnens rastytor byggs bort. Många barn har bara mellan två och fem kvadratmeter var att röra sig på, skriver Svenska Dagbladet (6/2). Enligt regelverket behövs inte ens en skolgård.
Att fler barn hamnar på skolor i städerna beror utöver byggandet på att barnfamiljer bosätter sig centralt. Städerna lockar.
När urbaniseringen sammanfaller med färre och mindre grönområden och öppna ytor i stadsmiljön påverkar det människorna som bor och växer upp där. När naturen blir allt mer fjärran ändras också inställningen till hanteringen av naturresurserna.
I en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet (2014) konstateras att acceptansen för rovdjur är betydligt högre i Stockholm jämfört med de län som har de flesta rovdjuren. Just rovdjur är en infekterad fråga. Men tyvärr verkar kollisionen mellan den stadsnära miljörörelsen och landsbygdens folk spridas.
Miljöpartiet förkroppsligar den verklighetsfrämmande synen på naturresurser. Den som får gro mellan betong och asfalt. Människor som lever nära naturen utpekas som skurkar. Just nu utreds hur bland annat miljöorganisationer ska kunna överklaga hur skogsägare vårdar sin skog. Lantbrukare vittnar om hur de misstänkliggörs av länsstyrelsens inspektörer.
När barn inte längre ser ett rådjur från radhusfönstret utan bara känner det från filmen Bambi ändras inställningen till jakt och kött. Försvunna klätterträd och smultronplantor rycker med sig insikten att naturen ger om vi sköter den väl.
Kanske är totalurbaniseringens första barn de stadsarkitekter som stänger småstäders centrum för trafik och bebygger parker. Stad och land glider isär. Sprickan riskerar bli större för varje skolgård som försvinner och höghus som byggs.