Sedan de rödgröna förlorade valet och det stod klart att Sverige skulle få en borgerlig regering med stöd av SD har fascistanklagelserna haglat mot partiet. För att tabubelägga SD och hindra mittenpartier från att samverka med partiet har opinionsbildare och politiker till vänster försökt att beskriva riksdagens numer näst största parti som i grunden fascistiskt eller till och med nazistiskt.
Det är ett fattigdomsbevis att svensk debatt fortfarande befinner sig på det stadiet. Det finns knappast seriös och i dag aktiv forskare som skulle beskriva SD som fascistiskt. Skillnaderna mellan dagens högerpopulistiska partier och fascismen är för stora.
En grundläggande sådan skillnad är synen på demokratin. Fascismen var en revolutionär rörelse som vill rasera demokratin. Den föraktade demokratiska metoder för samhällsförändring utan föredrog våld och revolution. SD å sin sida är i högsta grad en produkt av demokratin. Partiet har vuxit fram genom ett folkligt missnöje som kanaliserats via demokratiska institutioner. Organisationen har byggts under lång tid och helt som ett vanligt demokratiskt parti. Det har inte funnits några väpnade grenar eller försök till våld eller revolution.
En annan skillnad är människosynen. Fascisterna underkände individens värde och ville i stället lyfta fram kollektivet. Precis som den tidens revolutionära socialister trodde man sig kunna forma en ny människotyp om man bara omdanade samhället och likriktade människornas strävan. Men alla sådana idéer lyser med sin frånvaro hos SD. Partiet omfamnar i sitt partiprogram den liberala demokratins individualistiska människosyn. Man betonar visserligen betydelsen av andra gemenskaper som familj och nation, men inte på ett sätt som krockar med en liberal eller kristen idé om människan som sitt eget mål.
Individualismen är kopplad till idén om nationen. Fascisternas bild av nationen som något övernaturligt väsen med en historisk uppgift finns inte hos SD som har en mer traditionellt konservativ bild av nationen som ett arv av institutioner och gemenskaper. Det är en idé som återfinns hos många demokratiska partier över hela världen. Sverigedemokraterna beskriver också medlemskap i nationen som någonting öppet och inte beroende av etnicitet. Partiet har många företrädare med utländsk bakgrund och är tredje eller till och med näst största parti i väljargruppen utrikesfödda.
Sammantaget är det svårt – på gränsen till omöjligt – att hävda att SD är ett fascistiskt parti. Knappast någon seriös statsvetare skulle göra det. Benämningen används bara av dem som vill uttrycka största möjliga avstånd till partiet. Det är dock på flera sätt kontraproduktivt. Det hindrar oss från att förstå vad SD är för ett sorts parti och varför det får så stort stöd. Men det gör också det politiska samtalsklimatet onödigt hatiskt och polariserat. Inte minst förringar det och urvattnar erfarenheterna av verklig fascism.