Den hysteri vänsterdebattörer vill frammana till följd av högerpartiernas regeringsförhandlingar är överdriven. Landet överlever att vänta på en ny regering till på måndag. Men det finns ett korn av sanning i kritiken. Det behövs en handlingskraftig regering på plats, för det finns många frågor som det inte finns tid för att vänta med att adressera.
I och med samtliga partiers förvånansvärda disciplin i att hålla förhandlingarnas innehåll hemliga så går det inte att säga vilken eller vilka frågor som är svåra att komma överens om. Men det som är en relativt säker gissning är att låsningen är mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Även om partierna under valrörelsen tycktes komma hyggligt väl överens så finns det knutar kvar att lösa, vilket inte minst dramatiken kring den gemensamma kärnkraftsturnén gjorde tydligt.
Till problemet hör att varken SD eller L har en tradition av att kompromissa. L är nästan av hävd ett krångligt parti, som gärna sätter sig på tvären även när det kan tyckas uppenbart att en lösning måste till även om den inte blir perfekt. SD har i sin tur ingen erfarenhet av att behöva kompromissa, eftersom det länge haft positionen som riksdagens högljudda utböling. Men nu krävs av båda att de tar ansvar och hittar kompromisser, innan den tilltänkta regeringen riskerar att – likt Socialdemokraternas senaste regeringar – behöva stressa fram nödlösningar i sista minuten. Detta gäller särskilt för el- och drivmedelspriserna, då vintern rör sig närmare för var dag och folk måste ha råd att åka till jobbet.
Det viktigaste är att samtliga partier får känna sig som vinnare på hemmaplan. SD bör få stort inflytande över invandringspolitiken och bör även få gehör i den symboliskt viktiga frågan om a-kassan. L bör i sin tur få avgörande inflytande över skolpolitiken och få poster i regeringen. Om inte annat så av strategiska skäl, för även SD gynnas av ett liberalt parti som är med i båten. På de andra områdena måste båda partierna vara beredda att arbeta för kompromisser.
Det som lätt glöms bort när opinionsbildare på vänsterkanten nu varnar för högerns låsningar är att i stor mån är partierna redan överens. Det är väldigt lite som talar för att de inte kommer gå i mål till slut. Integrationen, kärnkraften, kriminaliteten och Nato är alla avgörande frågor för denna mandatperiod och i samtliga är partierna i princip eniga. Det lustiga i sammanhanget är att vänsterpartierna fortfarande är oense i alla fyra frågorna.
Kristersson bör påminna koalitionspartierna om allt de har gemensamt och pressa på för att få en lösning på plats. Genom att meddela talmannen att han är beredd att gå till omröstning tvingas partierna att hitta varandra. Och om de fortfarande inte gör det så är även det ett avgörande. Då får de i stället förklara för sina väljare varför det blir fyra rödgröna år till.