”Utan sammanhangen vore människan inte bättre än sommarens fluga” står det att läsa i det inledande kapitlet av Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria. Därefter följer sex essäer författade av en yngre generation skribenter.
Berättelsen om vem man är, kan vara kopplad till en fysisk plats. Kanske en släktgård, en åker som både far och farfar plöjde, eller en ärvd skog som ska lämnas vidare till nästa generation.
Tony Gunnarsson skriver om en landsbygd som har tagits gisslan av politiker och om hur vänstern använder miljöfrågan som alibi för centralisering. Gunnarsson efterfrågar ”en miljöpolitik som är förenlig med en hög grad av individuell frihet, marknadsekonomi och stark äganderätt, men även med traditionella sedvänjor och bruk.”Behovet av att känna sig hemma, blir inte mindre för att man bor i en stad. Men staden kan genom sin arkitektur vara ogästvänlig och omänsklig.
Daniel Åkerman lyfter fram hur en stadsbebyggelse präglad av klassiska stilideal, gör att vi känner oss tryggare. När staden får växa organiskt, kan den också behålla sin skönhet. Staden är dock inte bara hus utan även personerna som befolkar den.
Emma Jaenson betonar människors behov av att känna igen sig i sin närmiljö. Hon varnar bland annat för att ignorera den känslomässiga konsekvensen av en stor invandring. Det är onekligen så att när alltför många kommer hit utan att bli en del av samhällsgemenskapen, skapar det spänningar.
Spänningen mellan det lokala och det globala, är också något som Edel Irén Segerstam tar fasta på i sitt kapitel om bistånd. Hon konstaterar exempelvis att om en fri marknad ska fungera, måste den förankras i en lokal kultur.
Kring marknader kretsar även Christoffer Anger-Hååls bidrag till antologin. Han skriver om hur frihandel bygger på agerande i god tro och att regler respekteras. Men lagar och regler måste bottna i sociala normer, poängterar Pontus Westerholm. I sin text pekar Westerholm på hur identitet och kultur skänker trygghet. Våra relationer ”överlever oss själva och blir en del av de årsringar av nätverk och generationsskiften som bygger upp mänsklighetens historia”.
”Medan radikaler går på politiska möten går den borgerlige på teater” noterar socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren i bokens efterskrift.
Om socialismen och liberalismen bärs fram av en utopi, är konservatismen mer pragmatisk. Men citatet tydliggör också konservatismens ovilja att göra allt till politik. Vår längtan efter skönhet är något som finns i oss naturligt. Vår strävan efter sammanhang likaså. Sofokles och Shakespeare är odödliga genom sina verk. Men när vi gräver där vi står och vårdar det vi ärvt samt våra egna gemenskaper, blir även vi del av något som sträcker sig bortom graven.