Ledare: Den ofrivillige oppositionsledaren

Den svenska bonderörelsens politiska identitet är dubbelbottnad. Sveriges unika tradition av fria och självägande bönder har format dem till envetna liberaler, i upprorisk strid mot förmynderi och aristokrati. Yrket har i sin tur odlat en konservativ övertygelse om att politik till stor del är en fråga om förvaltning och att samhället bäst växer fram långsamt, rent ut av organiskt som säden på de för bönderna så dyrbara fälten.

Det är också en liberalkonservativ rörelse kommunens oppositionsråd Mats Hugosson (C) vill kalla sitt parti. Centerpartiet är förvisso liberalt på pappret, men i mötet med medlemmarna märker man snart att konservatismen fortfarande spelar en avgörande roll. Jag frågar honom var i denna konservatism består. Hugossons svar blir nära på självklart – i en bondförnuftets syn på politiken.

Bondförnuftet är talande för politikern Hugosson. Inte bara för att han själv har en bakgrund inom lantbrukssektorn, utan för att vårt samtal om ideologi ständigt övergår till praktisk politik. Individualismens betydelse vill han exemplifiera genom en oro för hur det folkpartistiska förslaget om ordningsbetyg riskerar hindra elever från att utvecklas efter sina egna förutsättningar. Konservatismen genom exempel på där de kommunala beslutsprocesserna saknar den tröghet som krävs för en välmående demokrati.

Bristen på tröghet leder oss snart in på den gångna mandatperioden. För centern får de senaste fyra åren onekligen betraktas som tumultartade. Efter att knappt ha slickat såren rena från ännu ett val där partiet förlorat mandat, ställdes den borgerliga alliansen inför en kommunekonomi i fritt fall.

Hugosson beskriver den inledande krishanteringen som god. Moderaterna axlade det mediala ansvaret, medan de borgerliga småpartierna gjorde ”grovgörat” med att finna och täppa till läckorna inom förvaltningarna, vilket man också lyckades med.

Sammanbrottet kom först under budgetförhandlingarna 2012. Folkpartiet krävde skattehöjningar för att återfå budgeten i balans, något som fick kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M) att slå bakut. Förhandlingarna bröt samman och i frustration upplöste kommunalrådet alliansen, för att istället inleda sitt omdiskuterade samarbete med Socialdemokraterna.

Hugosson kastades inom loppet av ett ögonblick från maktens korridorer till att istället bli ledare för kommunens nu största oppositionsparti. Kastas är förvisso något missvisande – centern erbjöds en plats i den nya majoriteten, men partiet tackade nej. Med sina blott fyra mandat befarade man att centerrörelsens intressen skulle ätas upp av de två storpartiernas sammanlagda 42. Alltså återstod bara alternativet att sälla sig till den nya oppositionen.

För en politiker som gjort sig känd som pragmatisk förhandlare snarare än upprorisk agitator, är det knappast givet att man trivs i rollen som oppositionsråd. Hugosson instämmer och menar att det har varit allt annat än lätt. Han beskriver rollen som ett brott mot sin personlighet och speglar sig själv mot Sverker Thorén (FP), som trots att han företräder ett betydligt mindre parti ibland framstår som informell oppositionsledare. Centerledaren finner dock bilden orättvis, inte minst eftersom det är hans parti som tydligast ifrågasatt majoritetens ovana att hasta igenom beslut i kommunfullmäktige.

Rättvist eller inte ligger det i oppositionsrådets uppdrag att bilda en opposition som kan utgöra en reell motvikt till majoriteten – i den meningen har han definitivt misslyckats. Till Hugossons försvar kan man fråga sig om uppgiften inte varit mer eller mindre omöjlig.

Precis som man anklagar den blocköverskridande majoriteten för att vara en onaturlig konstruktion som förr eller senare är dömd att gå i graven, kan samma sak sägas om ett oppositionssamarbete. Den brokiga oppositionen består av allt från kristdemokrater till vänsterpartister och de enas i huvudsak om att höja kommunalskatten, men inte med hur mycket, till vad eller varför.

Att skatterna har blivit profilfrågan med versal är en hämsko för Hugosson, för det är inte ett mandat med vilket man kan vinna tillbaka de borgerliga väljare partiet förlorat under det senaste decenniet.

Möjligen är det därför som centern har tankarna på andra än oppositionen. Centern hoppas att den borgerliga alliansen ska kunna återuppstå efter valet, men inte utan moderata eftergifter. Partiet vill ha garantier för att en ny majoritet inte tar beslut som bygger på otillräckliga underlag.

Det är nämligen vad som har upprört oppositionsrådet mest under de senaste två åren. Centerpartiet var berett att genomföra besparingar på skolan, men inte på det ogenomtänkta sätt som var fallet under 2013. De säger sig inte heller vara motståndare till näringslivsfrämjande projekt som Gotlandsbåten, men partiet efterfrågar i fortsättningen realistiska möjligheter för fullmäktige att ta del av underlagen. Hugosson går således till val på devisen att demokratin mår bäst av att skynda långsamt, med det löftet säger han sig vilja leda den nya alliansen.

Att det skulle räcka hela vägen till kommunalrådsposten får betraktas som önsketänkande. Men att bonderörelsens praktiska förnuft gör sitt återtåg i kommunpolitiken, är en tilltalande framtid för Tjust.