Moderaterna säger nej till snabbtågen. Därmed ansluter sig partiet, som en gång var med och lanserade idén, till de många kritikerna av projektet.
En dag senare presenterade den rödgröna regeringen sin infrastrukturproposition. Den innehöll förvisso bra satsningar på ökat järnvägsunderhåll, något som verkligen behövs. Dessvärre meddelade regeringen också att de ämnar gå vidare med snabbtågssatsningarna, trots Moderaternas besked.
De beräknade kostnaderna för snabbtågsprojektet är hisnande. Trafikverkets priskalkyler har pendlat från 230 till 320 miljarder kronor. Det vill säga uppåt åtta försvarsbudgetar bara i de initiala beräkningarna, trots att massor av investeringar runtomkring då utelämnats. Erfarenheten från tidigare projekt säger dock att kostnaden lär stiga ännu mer under arbetets gång.
Det är dyrt, det är svårt och det är krångligt, sade infrastrukturminister Anna Johansson (S), under presskonferensen. Ändå försvarar hon beslutet eftersom hon tycker det är viktigt att folk snabbare kan ta sig mellan Sveriges tre storstäder.
Regeringens beslut bör ifrågasättas av flera skäl. Det är oseriöst att dra igång gigantiska och långsiktiga projekt av detta slag utan bred uppslutning. Hittills har utöver Moderaterna även Liberalerna och Sverigedemokraterna motsatt sig snabbtågen. Inte heller Centerpartiet eller Kristdemokraterna har givit projektet sitt stöd. Med tanke på att regeringen inte ens under nuvarande högkonjunktur kan leverera en budget utan underskott är ett prestigeprojekt som snabbtågen än mer svårförsvarligt.
Inte heller samhällsekonomiskt går det att motivera projektet. En hundralapp som satsas på höghastighetsbanorna ger bara ger 40 kronor tillbaka i nytta, enligt Trafikverket (SvD 1/7). Även Finanspolitiska rådet avråder från bygget i skarpa ordalag: ”De planerade investeringarna i höghastighetsjärnväg mellan Stockholm och Göteborg/ Malmö bedöms som samhällsekonomiskt mycket olönsamma. Investeringarna bör därför inte genomföras.”
Ostlänken mellan Linköping och Järna bör byggas, men i övrigt innebär satsningen inte att regeringen tar ansvar för Sveriges infrastruktur. En snabbtågsutbyggnad kräver grova ingrepp i naturen och ökat beslagtagande av privatpersoners mark. Dessutom skulle det slå ut massor av mindre projekt över hela landet i åratal framåt. Stora delar av Sveriges järnvägsnät och många järnvägsbroar är i uselt skick. Regionaltågen dras med problem och skulle behöva nedprioriteras av utrymmes- och kostnadsskäl om snabbtågsplanen fullföljs.
Regeringen bör svälja stoltheten och skrota sina dyra utopier. Stanna vid Ostlänken och rusta i övrigt befintliga stambanor. Det skulle bli billigare och gynna hela Sverige.