Framtidsminister Kristina Persson (S) besökte häromdagen Googles kontor i Sverige för att diskutera digitalisering. ”De länder som ligger först i den digitala omställningen kommer att bli vinnare i den globala konkurrensen”, uttalade Persson i ett pressmeddelande. Det låter bra, men vad gör egentligen regeringen för att hela Sverige ska ha tillgång till digital infrastruktur?
Digitalisering har seglat upp som ett alltmer flitigt använt ord, utan att det alltid är tydligt vad man talar om. Digitaliseringskommissionen, som tillsattes av förra IT-ministern Anna-Karin Hatt (C), talade dels om informationsdigitalisering, det vill säga omvandling av information till digital form, dels om samhällelig digitalisering, vilket är det som oftast åsyftas och beskrivs som ”den samhälls- och människoomvälvande process som gradvis blir allt svårare att över huvud taget särskilja från någon del av livet.”
Det handlar om att mer och mer av det vi gör, alltifrån att hålla sociala kontakter till att betala, boka och byta saker, sker via nätet. Politiskt diskuteras frågorna både på EU-nivå och lokalt. I sommar har det också varit debatt om nya tjänsteföretag som utmanar traditionella verksamheter, bland annat inom taxibranschen. Trots att inte minst Miljöpartiet borde vilja ta fasta på möjligheterna i samåkningstjänster valde regeringen att tillsätta en utredning med en snäv syn på modern teknik i branschen.
Regeringen bör verka för marknader med konkurrens på lika villkor, men bör också bejaka de nya digitala lösningar som den annars ofta talar så väl om. För att staten inte ska bli en bromskloss i den digitala omställningen kommer regeringen att behöva tänka nytt på vissa områden, exempelvis i hur skattelagstiftningen utformas och hur skattenivåerna påverkar Sveriges konkurrenskraft globalt. Men för att konkurrenskraften ska kunna stärkas i hela landet har det offentliga en roll i att se till att den grundläggande digitala infrastrukturen fungerar. Det gör den inte alltid i dag.
Bredband och mobiltelefoni är inte längre ett tillägg utan en basfunktion, men på landsbygden är täckningen och uppkopplingshastigheten av varierande kvalitet. Tillsynsansvaret över operatörerna brister. Det påverkar vardagen för både privatpersoner och företagare. Fungerande nät är en förutsättning för alltifrån att besökare ska kunna ta fram mobilen och googla sig fram en restaurang till att kortbetalningar ska fungera i butikerna. Det är en fråga om tillväxt, men också om trygghet då nödsamtal måste kunna kopplas fram även i glesbygd. Alltfler myndighetskontakter sker också via internet.
Statens och kommunernas roll är inte att konkurrera med företag genom att exempelvis låta skattebetalarna finansiera trådlöst internet i alla parker, utan den är att säkerställa den basala infrastrukturen och att tillse att operatörerna levererar vad de utlovat. På detta fundamentala område finns det en hel del att ta tag i för den med digitaliseringsambitioner.