Krävs ett enfrågeparti för att fixa infrastrukturen?

I decennier har staten sparat in på infrastrukturen i Kalmar län. Hur mycket bryr sig väljarna?

Det krävdes ett snökaos och en igenproppad E22:a med 1 000 fordon, och bilister som tvingades övernatta i bilen, för att frågan om fördelning av infrastukturpengar skulle nå upp på riksnivå, skiver ledarskribenten.

Det krävdes ett snökaos och en igenproppad E22:a med 1 000 fordon, och bilister som tvingades övernatta i bilen, för att frågan om fördelning av infrastukturpengar skulle nå upp på riksnivå, skiver ledarskribenten.

Foto: Johan Nilsson/TT

Ledare2024-02-17 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Länet får återkommande minst infrastrukturpengar i förhållande till sin storlek. En tiondel av vad vi borde få. Orättvisan är monumental. Någon borde göra något åt den.

Problemet är bara att många redan försöker göra något åt den. Men det räcker inte att vi krokar arm och håller med varandra lokalt, eller att våra riksdagsmän tjatar på partikamraterna. Eftersom problemet skapas av en tämligen storstadsfokuserad riksdag och statliga infrastrukturmyndigheter med snävt mallade tillväxtberäkningar.

Att försöka skapa uppmärksamhet kring orättvisan är förvisso positivt, men löser inte problemet. Det krävdes ett snökaos och en igenproppad E22:a med 1 000 fordon, och bilister som tvingades övernatta i bilen, för att frågan skulle nå upp på riksnivå.

undefined
Det krävdes ett snökaos och en igenproppad E22:a med 1 000 fordon, och bilister som tvingades övernatta i bilen, för att frågan om fördelning av infrastukturpengar skulle nå upp på riksnivå, skiver ledarskribenten.

PM Nilsson, tillträdande vd på Timbro, skriver i Expressen att E22:an representerar verklighetens Sverige. Men han fokuserar hellre på utländska lastbilars sommardäck och sydöstra Sveriges medelmåttiga inkomster än på den stora orättvisan i investeringarna.

Hade sydöstra Sverige blivit rättvist behandlat hade dess största väg och viktigaste transportled haft två filer. Och då hade det inte blivit något stopp. Per Tryding på Sydsvenska handelskammaren har lyft sambandet och lyckats få nationell uppmärksamhet. Men han är själv part i målet, och frågan är hur många i Stockholm som egentligen bryr sig.

När kaoset på E22:an debatteras av rikspolitikerna ligger fokuset enbart på ansvariga ministrar och myndigheter. Att de samlade riksdagspartierna själva är medskyldiga genom sina storstadsprioriteringar är det ingen som vill reflektera över.

undefined
Skulle ett enfrågeparti med infrastruktur högst på agendan kunna kunna kanalisera ilska och frustration i konstruktiv riktning och i slutändan omfördelning av medel?

Myndigheter och politiker tuffar på i en övertygelse att infrastrukturpengar ska fördelas så att de mesta går till projekt där samhällsvinsten är som störst. Men den beräknade vinsten, genom samhällsekonomiska beräkningar, blir i regel störst där tillväxten redan är stor. 

Och den tillväxten finns där genom alla tidigare offentliga investeringar. Det finns ett tydligt samband mellan infrastrukturinvesteringar och produktivitet. I forskningen kring detta sambandet tyder det mesta på att det är offentliga investeringarna som skapar tillväxt och produktivitetsökningar, inte tvärtom.

Metoden som styr prioriteringarna leder alltså till större och större orättvisa. Att få en rättvis fördelning av statliga investeringar skulle kunna minska den ”oundvikliga” strömmen av tillväxt och kapital från glesbygd och småstäder till storstäder.

Men det här systemfelet kommer inte lösas av sig självt, eller genom att försöka prata vett med rikspolitiker. Det som krävs är att värderingarna synliggörs och att dessa får påverka infrastrukturpolitiken. Eftersom inga partier lyckas med sina egna påstötningar så krävs det helt enkelt ett nytt parti som har frågan högst på agendan.

undefined
"Myndigheter och politiker tuffar på i en övertygelse att infrastrukturpengar ska fördelas så att de mesta går till projekt där samhällsvinsten är som störst. Men den beräknade vinsten, genom samhällsekonomiska beräkningar, blir i regel störst där tillväxten redan är stor", skriver ledarskribenten. Genrebild.

Det finns för- och nackdelar med enfrågepartier, utan tvekan. Men en fördel är att det kan kanalisera ilskan och orättvisan i konstruktiv riktning. Och skulle man väl lyckas att ta sig in i riksdagen och dessutom bli vågmästare så är det högst sannolikt att man kan påverka en sådan perifer liten fråga som infrastruktur. Dessutom när den inte ens behöver kosta pengar utan endast kräva en omfördelning av medel.

Det hela kan dessutom få följdkonsekvenser. Fler liknande regionala partier skulle sannolikt följa, eller så breder partiet ut sig och representerar flera förfördelade regioner. Och snart tvingas rikspolitiken anpassa sig till frågan och jämna ut orättvisorna. Den pyrande och aldrig riktigt adresserade stad-och-land-frågan skulle explodera i ansiktet på rikspolitiken.

För att komma in i riksdagen krävs dock att minst 12 procent av länets väljare röstar på partiet. Det är lättare sagt än gjort. Och det har faktiskt aldrig hänt att ett parti kommer in i riksdagen med 12-procent-regeln. Men några gånger har det varit nära. Närmast har Kristdemokraterna kommit när de 1988 fick 10,6 procent i Alf Svenssons hemmavalkrets.

År 2002 fick Norrbottenspartiet 9,1 procent av riksdagsrösterna i hemmavalkretsen. Även de gick till val på rättvis fördelning mellan norrbottningarna och det offentliga. Idag är det ingen som klagar på för dåliga investeringar i Norrbotten. Det går att fundera på om Norrbottenspartiet genom blotta förskräckelsen tvingade fram förändringar i statens syn på investeringar i norr.

undefined
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.

Till syvende och sist beror ett nytt partis möjligheter på om 12 procent av väljarna i Kalmar län är tillräckligt förorättade för att prioritera frågan över alla andra. Någon borde starta ett parti och undersöka saken.